Svag och stark inkludering – en samhällsfråga

HÄR kan du lyssna på detta blogginlägg!

Jag har åter läst en artikel från 2004 där Reidun Carlsson och Claes Nilholm diskuterar begreppet inkludering kopplat till demokrati. Det är en väldigt akademisk text som problematiserar både demokrati som begrepp utifrån olika typer av och förståelse för demokrati. Texten problematiserar också inkludering som begrepp och lyfter dilemman som omgärdar begreppet både teoretiskt och praktiskt. 

Det är intressant att resonera om inkludering utifrån en skala, från svag inkludering till stark inkludering. Carlsson och Nilholm tillämpar det på nationell nivå men jag undrar om man kan använda skalan även på operativ, praktisk och lokal nivå? 

Inkludering är ett fint ord, alla vill vara en del av inkluderingen enligt artikeln. Jag stöter på det i internationella sammanhang också, det är en icke-fråga huruvida man tycker att det är bra med inkludering eller inte. Inkludering och inkluderande skola är bra, punkt. Men ägnar sig skolor, nationer och skolsystem åt svag eller stark inkludering? Artikelförfattarna refererar till Skrtic (en ledande forskare och tänkare inom specialpedagogik och inkludering) och konstaterar att det är svag inkludering i de flesta västländers skolsystem. Man talar om en skola för alla (whole school approach) och rätten till utbildning, vikten av mångfald och att få utbildning i samma sammanhang som grannens barn. Intentionen är kanske stark inkludering men i realiteten organiseras för särlösningar som i ljuset av talet om inkludering och en skola för alla landar i svag inkludering. Om styrdokument och politiker istället talade om vikten av att segregera barn och elever och åsidosatte tankar om en skola för alla, då landar vi i att det inte är inkludering utan exkludering eller segregerad skola. Själva intentionen ger alltså mandat åt inkluderingstanken men bruket av särlösningar gör att det innebär svag inkludering. 

Inkludering är mer än en elevs upplevelse av att vara inkluderad i ett sammanhang, en definition som är vanlig i diskussioner om det rent operativa. Det är förstås helt möjligt och sant att individer och grupper upplever exkludering i ett sammanhang som är tänkt att vara en del av en inkluderande skola. Det är dock svårt att hävda att upplevelser är argument nog för att motsätta sig inkludering. Inkludering i skolan görs för att skapa en röd tråd från barndomen till en plats i samhället. Om den tråden bryts någonstans på vägen uppstår risker för individen och samhället. 

När upplevelser är fokus för diskussioner om inkludering av individer samtidigt som det finns särlösningar att tillgå, då ställs stark inkludering mot individens upplevelse. Det kan vara eleven själv men det kan också vara andra individer runt eleven som upplever bekymmer med den starka inkluderingen. 

Svensk skola rör sig nu, i motsats till andra länder, mot en situation där inkluderingen går från svag till svagare. Intentionen om inkludering och en skola för alla är inte lika uttalad. När inte intentionen finns där kan skolan kanske inte ens kallas svagt inkluderande. Man kan tycka att det är bra, förstås. Men med tanke på det starka forskningsunderlag som finns för inkluderande skola behöver man förstå, i grunden, vilka konsekvenserna kan bli för samhället. Man måste vara beredd att ta dem. 

Det ska bli mycket intressant att följa Nederländernas process fram till 2030 då särlösningar ska vara borta, till förmån för stark inkludering. 

Kan man då tänka på svag och stark inkludering på lokal operativ nivå? Jag tror att vinsten är att medvetandegöra att inkludering inte är vad som helst som känns bra eller ser bra ut i vissa sammanhang utan bygger på teorier om samhälle och skola. På så sätt kan man se att beslut i vardagen kan vara en del av en svag inkludering eftersom vi har ett skolsystem som bygger på svag inkludering. Det kan också handla om att beslutsfattare lokalt inte tror på inkludering eller förstår vad det innebär. Man kan också ta nya kliv mot en stark inkludering lokalt. Det kräver mod och vilja och kreativitet, något vi inte kommer att få uppifrån. En viktig slutsats som görs i artikeln är att inkludering kommer från gräsrötterna, inte uppifrån. Samtidigt kan signalerna uppifrån främja stark inkludering, som i Nederländerna.