OECD: rustar vi eleverna för nuet eller framtiden?

Igår kom OECD-rapporten “Students, computers and learning – making the connection” som undersöker hur det förhåller sig med effekten av IKT i skolan. Media rapporterade att rapporten visar att ju mer skärmtid desto sämre resultat. Men vad säger rapporten egentligen? Är det datorns fel? Är det dags kanske att föra in lite hårda regler och förbud mot datoranvändning under skoltid? Nej, skeptikerna får inte stöd i rapporten som konstaterar i slutordet att IKT är en del av samhället och att det därför är väsentligt att skolan anpassar undervisningen efter vad som krävs i detta digitala samhälle.

Jag har valt ut några citat ur rapporten som jag reflekterar över och kopplar till skolans stora gissel; förmedlingskulturens fasta grepp om undervisningen. En kultur som fokuserar på att fostra eleverna i nuet och inte för framtiden. En kultur som ställer krav på att redan kunna istället för att vara delaktig i en viktig utveckling. 

“…we have not yet become good enough at the kind of pedagogies that make the most of technology; that adding 21st century technologies to 20th century teaching practices will just dilute the effectiveness of teaching”. (ur förordet)

Det finns ett glapp som blir allt synligare med datorn i undervisningen. Glappet mellan lärare som använder datorn för att förstärka en pedagogik som bygger på elevers intressen och förutsättningar och lärare som använder datorn för att förstärka en förmedlingstradition där datorn främst används som verktyg för det som också kan göras med papper och penna och som oftast görs i form av enskilt arbete. Elever som inte har fått lära sig hur man navigerar med hjälp av datorn kommer att lära sig mindre eftersom de behöver lägga mer tid på internetsökning och digitalt läsande. Glappet blir en parallellprocess där också dessa lärares elever dras med.

All forskning om inkluderande undervisning pekar på vikten av en affektiv ingång – något som skapar nyfikenhet eller som utgår från elevernas (elevens) intresse för att nå arbetsminnet och skapa en lust att förstå, som Peter Gärdenfors uttrycker det. Det räcker inte att säga att ämnesplanen kräver att du gör det här eller att det är bra att kunna när man går på universitetet. Om vi lärare inte lyckas stå för ledning och stimulans (skollagens kap 3) så kommer datorn att göra det.

Vi måste se till att eleverna vet hur de ska arbeta och få dem att reflektera över hur just de gör. Det är för mycket fokus på ATT göra och VAD som ska göras. En förmedlad uppgift som varken har en affektiv ingång eller metoder för vad som behövs för processen och arbetssättet kommer att slå ut en stor del av elevgruppen. Eleverna måste lära sig att lära först och främst. Det vi kallar studieteknik och som många tycker hör hemma utanför ämnessammanhangen är i själva verket en central del av effektiv undervisning i varje ämne.

Vi vet från annan forskning, till exempel Monika Vintereks “individualisering i ett skolsammanhang”  att vi inte är så bra på det där med individualisering. Vi har tolkat individualisering som ett arbetssätt där man jobbar själv. Det ställer stora krav på eget ansvar och när eleverna inte lyckas ta det ansvaret suckar vi uppgivet att de ska kunna det och nu är det dags att skärpa sig! Projektarbeten tenderar att bli just eget arbete med risk för självständig navigering och ansvarstagande som är alltför abstrakt för att bli av. Det kollaborativa arbetet behöver också utvecklas så att det blir mer än bara eget arbete i grupp. Här finns massor att utveckla och lära och pröva för här finns den verkliga knuten: alla ska göra samma sak på samma tid även om en del gör så kallade individuella uppgifter. Om vi lyckas knyta upp den så kommer PISA-resultaten att visa något helt annat om några år. Men viktigast av allt är att våra barn rustas för sen och inte för nu.

Alltså; ju oftare eleverna låter sig distraheras av datorns möjligheter till annat än det som rör uppgiften desto sämre digital läsförmåga. Vi kan med andra ord inte bara uppröras över att många elever använder datorn som distraktion eller fastnar i distraktioner, det är livsnödvändigt att vi lär dem att hantera detta. Lär dem att göra arbetsplaner, använda checklistor och framförallt måste vi följa upp ofta! Här är formativ bedömning ett fantastiskt verktyg. Som Dylan Wiliam säger, du behöver inte återkoppla oftare än var tionde sekund! Följ upp! Följ upp! Den nya dagen gryr för oss alla om vi bara vågar ha lite mer koll, utöva lite mer ledarskap som är fokuserat på uppgiften och inte på uppfostran. Varför inte bryta av för kamratrespons kring processen och kring arbetssättet lite oftare? Formativ bedömning är inte att samla in allas texter för att rätta lite oftare. Tyvärr tolkas det ofta så. Om du oroas för hur detta ska tränas så säger rapporten att läsning på papper verkar stödja digital läsning, så börja där om du vill. Eller titta på skillnaden mellan en text på nätet och samma text i utskriftsformat. Vad skiljer? Vilka krav på läsaren ställer respektive text?

Kan man tänka sig att dessa aktiviteter sker mer eller mindre utan tydligt syfte och tydligt avslut? Sökning på internet är den vanligaste aktiviteten i skolan. Om eleverna inte är så vana digitala läsare kommer detta att ta mycket tid i anspråk. Tid som skulle kunna användas för att lära sig, fördjupa kunskap tillsammans med andra och med läraren, tid att bli förtrogen med det som ska kunnas. Min erfarenhet är att detta är den enskilt vanligaste anledningen till att elever kommer efter och hamnar i tillstånd av hjälplöshet – de vet helt enkelt inte hur man gör. De lär sig inte heller för allt är så bråttom så när de halkar efter får de något enklare så att de ska bli klara. De hålls tillbaka istället för att lära sig på djupet. Vem vågar ta steget och gå bort från momentplaneringar som alla ska hinna på samma tid? OECD förespråkar det i rapporten (individual pace) och frågan är: hjälper vi eleverna att klara nuet eller framtiden?

Rapporten resonerar också kring ett uthållighetstest som också visade att elever som hade strukturer för hur de skulle göra klarade det bättre än elever som saknade strukturer och hellre gissade än försökte navigera fram till rätt svar. Det digitala läsandet är en essentiell del av processen i alla uppgifter i alla ämnen och alla lärare behöver ta ansvar för att träna det och göra elever medvetna om vad som krävs. Inte genom att säga det utan genom att testa tillsammans, läsa tillsammans, följa upp tillsammans och få eleverna att reflektera över hur de gör när de navigerar.

Jag låter den avslutande meningen i rapporten också avsluta det här blogginlägget:

Källa: OECD (2015). Student, Computers and Learning: Making the Connection, PISA, OECD Publishing.

http://dx.doi.org/10.1787/9789264239555-en