Ledarskapslyftet – ett modest förslag

Vi ser en aldrig sinande ström av förslag på lyft och förbud för att höja den svenska skolan. I egenskap av någon som dagligen är mitt i verksamheten på många olika håll i landet och i olika stadier och skolformer tar jag mig friheten att komma med ytterligare ett förslag: ett lyft som sammanfattar det som verkligen behövs och som är både lyftande och kreativitetsskapande.

Vi som är lärare och rektorer har en gång valt yrke eftersom vi i stor utsträckning gillar att jobba kreativt. Från dem som inte jobbar i verksamheten utan står bredvid och tittar på kommer ofta förslag som kväser kreativiteten. Det är krav på förbud som ska gälla alla, likvärdighet som betyder likadant, fokus på målen snarare än på processen och enkla sambandslösningar med mera pengar eller fler verktyg som ska göra jobbet.

Mitt förslag för att höja skolan är: 

Ett generellt ledarskapslyft!

Syfte är att stärka förmågan att efterleva läroplanens kapitel 2:2 som mycket tydligt anger vad läraren ska göra och vilka målen för verksamheten är. (Se nedan för utdrag ur kapitel 2:2).

Följande delar bör ingå och utgöra mål för lyftet:

• Planering av aktiviteter som möjliggör fokus och engagemang. Min kollega Frida Gustavsson Wennö kallar det för som tvingar fram aktivitet och lärande till skillnad från som inte fastnar.

• Planering av lektionsmål och långsiktiga mål som ställer krav på snabb återkoppling från både elever och lärare. Ingen elev ska gå ifrån en lektion utan att vara färdig med något delmål eller mål. Alltför många elever tillåts hamna i uppskjutarbeteende som är svårt att “bota” ju äldre de blir.

• Samsyn i kollegiet kring viktiga begrepp som individualisering, inkludering, bedömning, likvärdighet. Ledarskapet hindras av att många grupper saknar gemensam definition eller i varje fall gemensam diskussion om viktiga begrepp.

• Tillämpning av kollaborativ problemlösning enligt Ross Greene.

• Kunskap om hjärnan och olika typer av funktionsnedsättningar och uppsättningar OCH hur man som ledare organiserar för detta. Ledarskapet innebär att hitta sätt att utveckla, träna och kompensera, inte lätta och sänka kraven.

• Kunskap om återkoppling som har effekt på lärandet och undervisningen och hur man tillämpar den i stunden och långsiktigt. Häri ingår att systematiskt utvärdera sin egen undervisning tillsammans med eleverna. 

• Kartläggning av vad som orsakar svårigheter för elever. Det vanligaste är att man (liksom alla politiker och journalister) stannar vid individen och hittar förklaringar och orsaker hos eleven. Ett starkt ledarskap innebär förmåga att analysera på flera plan och utifrån flera perspektiv.

• Förmåga att samverka med olika funktioner inom skolan för att göra korrekta och framåtsyftande analyser av vad som behövs och hur det kan lösas på olika sätt. Ett starkt ledarskap innebär inte att jobba som en ensam ö och fatta alla beslut själv eller lämna till någon annan.

• Skillnaden mellan bedömning och betygsättning. Utvecklad förmåga att bedöma kvaliteter i elevers prestationer på flera olika sätt och i stunden.

När detta ledarskapslyft är på plats och tillämpas kan vi som jobbar i skolan med fog säga till både föräldrar och andra som har åsikter om hur saker och ting ska skötas: “Vi jobbar så här i vår skola! Vi ser att det har effekt på elevernas välbefinnande, engagemang och lärande!”.

Timperleys forskning visar att lärares motivation (och man får väl utgå från att det gäller även övrig pedagogisk personal) ökar när elevernas resultat och lärande ökar. Vi har alltså allt att vinna på att främja ledarskapet som främjar lärandet. Idag är ledarskapet satt på undantag eftersom många lärare oroligt frågar sig vad man får och inte får göra. Många tänker för mycket på vad som är “sunt förnuft” eller vad andra skulle säga utan att läroplanen rådfrågas. Men det är bättre att göra och göra fel än att inte göra och låta betygsplattformar leda betygsdiskussioner och utomstående leda förbudsdiskussioner.

Vi blir ledarskapsgisslan i ständiga diskussioner om hur man bäst uppfostrar ungar. Det står i läroplanen vad vi ska göra och vi ska efterleva läroplanen genom att tillämpa det som forskning och beprövad erfarenhet säger är effektivt. Inte vad utomstående tycker är självklart utifrån sina perspektiv. Ledarskapet utvecklas inte genom att läsa om det och längta till en situation som skulle kunna passa för ledarskap.Ledarskap är att leda det som är och anpassa ledarskapet efter situation och effekt på gruppen. Det odlar en yrkesstolthet som vi saknar idag. Det krävs mod och kollegial samverkan för detta, inte förbud och ännu fler lyft för några utvalda lärare som ska förmedla kunskap till resten.  

Att dutta med förbud kring än det ena än det andra eller verktyg som kallas specialpedagogiska, läsutvecklande, mattelyftande är en chimär. Det är ledarskapet på plats som avgör om det får effekt på elevernas välbefinnande, engagemang och lärande.

Ur läroplan för grundskolan kapitel 2:2, en text som tydligt lyfter vikten av ledarskap: 

Alla som arbetar i skolan ska

• uppmärksamma och stödja elever i behov av särskilt stöd, och

• samverka för att göra skolan till en god miljö för utveckling och lärande.

Läraren ska

• ta hänsyn till varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande,

• stärka elevernas vilja att lära och elevens tillit till den egna förmågan,

• ge utrymme för elevens förmåga att själv skapa och använda olika uttrycksmedel,

• stimulera, handleda och ge särskilt stöd till elever som har svårigheter,

• samverka med andra lärare i arbetet för att nå utbildningsmålen, och

• organisera och genomföra arbetet så att eleven

– utvecklas efter sina förutsättningar och samtidigt stimuleras att använda och utveckla hela sin förmåga,– upplever att kunskap är meningsfull och att den egna kunskapsutvecklingen går framåt,– får stöd i sin språk- och kommunikationsutveckling,– successivt får fler och större självständiga uppgifter och ett ökat eget ansvar,– får möjligheter till ämnesfördjupning, överblick och sammanhang, och– får möjlighet att arbeta ämnesövergripande.