Snabbguide till förslaget om förstärkningsundervisning i skolan – för elever som behöver mer undervisningstid

Här kan du lyssna på blogginlägget!

I detta blogginlägg sammanfattar jag det betänkande (SOU: 2024:94) som kom strax före jul om hur skolan kan organisera mer undervisningstid för elever som behöver det. Här kan du hitta betänkandet i sin helhet. 

Bakgrunden till den utredning som tillsattes i december 2023 är att var sjunde elev inte har tlllgång till gymnasiestudier på grund av bristande betyg och därmed bristande kunskaper. Detta faktum är en indikation på att vårt skolsystem är långt ifrån inkluderande. Det är i hög grad kategoriskt och vi har lärt oss att höra att det är eleverna som står för dessa brister. Skolutvecklingsprojekt både nationellt och inom skolor handlar ofta om “vad gör vi elever som har svårt med…”? Det betänkande som jag har läst och nu vill sammanfatta är därför delvis välkommen läsning. Den utgår från en kategorisk och patogen frågeställning: Vad gör vi med elever som inte lär sig tillräckligt på den undervisningstid de får?” men den söker sig in i ett mer relationellt perspektiv med försök till fokus på mer salutogena lösningar. 

Redan i sammanfattningen konstaterar utredarna att det finns en koppling mellan undervisningstid och hur mycket man kan förväntas lära sig. Samtidigt slår de också fast att det inte hjälper att bara lägga till undervisningstid. Mer av samma om det från början inte funkar skapar inte bättre förutsättningar. 

Utifrån det kategoriska perspektivet kan man dra slutsatsen att vissa elever behöver något annat än andra elever. En kategori elever behöver en annan kategori av lärare med en särskild kategori av undervisning för att möta eleverna som själva bär sina svårigheter. 

Men det gör faktiskt inte utredningen. Det är nytt, upplever jag. De går vidare och säger att det är viktigt att inte frångå den inkluderande principen om att alla elever har rätt att få högkvalitativ undervisning i gemenskap. Betänkandet fokuserar på skolan, undervisningen och de goda effekter som kommer av att fortsätta ge stöd i heterogena grupper. Samtidigt är det också sant att det finns en gräns för hur heterogen en grupp kan vara. Det finns elever som inte hinner med att lära sig på den tid som ges.

Förslaget är att stärka skolornas kapacitet att ge mer obligatorisk undervisningstid med kvalitativa insatser. Hur ska denna kapacitet stärkas? 

Här ger utredningen två alternativ: 

1. Förstärkningsundervisning i intensivperioder

2. Mindre klasser

Jag tar mig an de två alternativen nedan, sammanfattar dem och ger lite inspel från mitt perspektiv. 

Förstärkningsundervisning istället för extra studietid 

Utredarna har gått igenom vanliga insatser i skolan. Extra studietid i anslutning till ordinarie undervisning, till exempel “mattestugor” problematiseras. Alla elever som skulle behöva den extra studietiden går inte dit och de möts inte alltid av behöriga lärare. Detsamma gäller lovskolor som de också ägnar ett avsnitt. Mer undervisning i till exempel matematik kan svårligen lösas med mer tid tillsammans med någon som inte är behörig lärare i ämnet. Dessutom ligger många av de elever som har bristande förkunskaper i matematik så långt efter, ibland flera år, att några extra timmar i veckan inte räcker. Många elever orkar inte heller längre dagar med extra studietid vilket också gör att denna insats inte räcker till. 

Utredarna menar att det finns goda exempel på lovskolor som fungerar väl. De kan däremot inte fungera fullt ut som kompensatorisk insats för de elever som har stora kunskapsluckor eller stora behov av färdighetsträning. Extra studietid verkar inte lyftas som en framgångsrik insats enligt min tolkning av betänkandet. Däremot finns det enligt utredarna skäl att ge rektorer mer stöd i hur de kan bedöma att låta elever gå om en årskurs, en åtgärd som förstås har både positiva och negativa konsekvenser. 

Forskningsunderlaget för kompensatoriska intensivperioder 

Som utredningen skriver är det i teorin stärkande att en elev får mer undervisning för att utveckla färdigheter och kunskaper. I praktiken är sambandet inte helt klarlagt och detta behöver förstås undersökas. Den sammantagna bilden är att intensivperioder som riktas till specifika elever med specifika insatser har goda effekter. Däremot är det inte helt klarlagt vilka specifika konkreta insatser som har effekt. Fokus på läsförståelse tycks alltid ge goda effekter medan fokus på ordigenkänning varierar i effekt i olika studier. Fonemisk medvetenhet* är viktigt att fokusera på för elevers läsförmåga, där är forskningen robust. Samtidigt kan man förstås utforma undervisning med “phonics” på fler sätt än bara ett sätt.

Perioder av intensivträning för lågpresterande elever ger också positiva effekter för högpresterande elever, enligt en studie som betänkandet refererar till. 

“Det som talar för elevurval är att det möjliggör specifika insatser i relation till specifika behov hos eleven, vilket kan få ännu starkare kompensatoriska effekter för eleven jämfört med undervisning i halvklass”. 

Utredarna tar också glädjande nog upp vikten av att undervisningen generellt utformas med fokus på alla de elever som finns i undervisningen, kritiska faktorer för dessa elever och en systematisk explicit undervisning. En studie fick avbrytas eftersom elever i en ordinarie undervisning som utformades explicit, med phonicsträning utvecklades så positivt att det blev oetiskt att fortsätta med intensivträning istället för att utveckla ordinarie undervisning. 

Det betänkandet antyder är att detta kräver ett gediget samsynsarbete där man är överens om hur basen ser ut för alla elever så att stöd inte bara ges för vissa. Detta är oomtvistat i forskning kring till exempel Response to Intervention (RTI). Det är arbetet med att fastställa hur basen ska se ut som gör att modellen får goda effekter. Vikten av samsyn blir tydligt i arbetet med extra anpassningar som enligt betänkandet blivit alltför omfattande och tar upp mycket tid i undervisningen utan att det nödvändigtvis ger elever stöd för att utvecklas. Samtidigt finns exempel på skolor som har använt intensivstöd som en extra anpassning och då nått goda resultat. Samsynsarbetet måste också handla om hur man identifierar de elever som behöver intensivträning och den bedömningen måste ske utifrån flera professioners perspektiv. Intensivträning får inte bli en kategorisk modell där lärare ger elever i uppdrag till andra professioner, till exempel speciallärare. 

Differentiering och nivågruppering

Att differentiera elever är något annat än att differentiera undervisningen. Nivågruppering är ett vanligt och ibland efterfrågat sätt att differentiera elever. Betänkandet lyfter hur forskningen är motsägelsefull vad gäller effekter av nivågruppering. De landar i att nivågruppering mellan och inom skolor är sämre än nivågruppering inom klasser som tycks ge bättre resultat. Att differentiera undervisningen är ett sätt att i vissa delar nivågruppera inom klasser, min anmärkning. Flerspråkiga elever tycks gynnas av att inte differentieras (exkluderas) från ordinarie undervisning utan istället få undervisning på ett flexibelt sätt med intensivträning i vissa sammanhang inom skolan och undervisningen. En anpassad timplan med flexibilitet är också något som kan gynna elever som behöver mer undervisning. Utredarna poängterar att till exempel anpassad studiegång ska användas som en allra sista åtgärd, en viktig markering. Jag hoppas att deras resonemang kan leda till andra lösningar än att ta bort ämnen för elever och istället bygga in en flexibilitet i timplanen. 

Mindre klasser och forskningsunderlag för denna lösning

En dyrare lösning är att generellt minska storleken på klasser. Det är ett sätt att ge alla elever mer undervisningstid och så här motiverar utredarna denna lösning:

“Det som talar för halvklassundervisning är att det är en generell insats för alla elever i klassen och att det upprätthåller en heterogen elevsammansättning i undervisningsgrupperna, vilket kan få positiva sidoeffekter genom inkludering och positiva kamrateffekter”. 

Samtidigt är det ännu svårare att hitta forskning som entydigt visar positiva effekter på elevers lärande: 

“Det är genuint svårt att mäta klasstorlekens betydelse för elevernas kunskapsresultat”. 

Det beror på att undersökningar görs utifrån elever som sorterats in i större eller mindre grupper vilket gör att det är svårt att avgöra vad som ger effekter. Man kan inte särskilja effekterna av gruppens storlek från andra påverkansfaktorer för elevernas lärande. Samtidigt finns det tillräcklig evidens för att mindre grupper generellt får långsiktiga positiva effekter som väger upp de initiala kostnaderna. Utredarna hänvisar till en större studie från USA, det så kallade STAR-projektet som visade goda effekter för en generell minskning av gruppstorleken för alla elever där effekterna kvarstod under lång tid. De hänvisar också till forskning som visar att elever i större grupper ägnar mer tid åt sådant som inte hör till undervisningen medan elever i mindre grupper har större fokus på lärandet och undervisningen. Lärare kan också ägna varje elev mer uppmärksamhet i mindre grupper vilket kan ge positiva resultat på elevernas lärande. Jag tänker att det också kan ge goda effekter på lärares upplevelse av att räcka till vilket kan vara en viktig insats för att säkra tillgången till behöriga och skickliga lärare i framtiden. 

Skolverket föreslås få ansvar för försöksverksamhet enligt de två förslagen för att se effekter på kunskapsutvecklingen relaterat till kostnader. 

Min reflektion

Min reflektion är att detta är ett riskabelt förslag om det inte slås samman med utredningen om en förstärkt elevhälsa. I den ska utredaren ta reda på om extra anpassningar ska vara kvar och om specialpedagoger ska fortsätta att verka inom elevhälsan eller om de ska jobba med elever utanför det systematiska kvalitetsarbetet. Att sätta in intensivträning utan att också prata om hur eleverna ska mötas i ordinarie undervisning är förstås ineffektivt. Likaså att sätta in intensivträning utan att prata om och träna på hur man identifierar elever som behöver det och specificera vad exakt de behöver träna på. 

Min reflektion är också att det är välkommet med ett kategoriskt och kompensatoriskt förslag som ändå andas en förflyttning från en bortre ände av den kategoriska skalan till en mer inkluderande ansats. Jag funderar mycket på om det är så vi måste göra för att göra förflyttningen, inrätta handlingar som leder i en mer relationell inriktning. Eller så är det helt fel och vi istället borde göra det lappkast jag oftast har tyckt är nödvändigt. Samtidigt så är lappkast inte så inkluderande i sig, det är svårt att få med alla på en sådan drastisk förskjutning. Och ändå kanske det behövs…Jag låter mina tankar gå runt i detta varv just nu. Vad innebär det när man “har kommit långt?” Om det kommer nästa blogginlägg att handla. 

*phonics – fonemisk medvetenhet, strukturerad fonem-grafem-koppling, till exempel genom att ljuda. Se SPSM:s beskrivning och stöd samt Forskningsbloggen för mer om phonics.