Jag heter inte Asperger

Snart börjar en TV-seriedokumentär på SVT där vi får träffa ungdomar med Aspergers syndrom: Den som får finnas. Jag vill bidra med ytterligare en persons perspektiv på sin diagnos. Denna text fick jag av en 12-årig elev vid en resursskola, en skola enbart för elever med diagnosen Aspergers syndrom. Texten är återgiven precis som den skrevs av eleven men jag har tagit bort namn på eleven och skolan. Det texten belyser är vikten av att inte sänka förväntningarna när man vet att en elev har denna diagnos. Samma elev berättade för mig om sin frustration över att lärarna blir så överglada när eleven presterar något. “De borde inte bli så glada, de borde veta att jag kan så här bra vid det här laget” sa eleven till mig. I all välmening sker en anpassning av förväntningar istället för en anpassning av kravbilden eller undervisningsmetoderna. Texten berättar också insiktsfullt om utveckling och vägen till självförtroende.

Många av de skolor som bara tar emot barn med Aspergers syndrom kallar sin verksamhet för inkluderande och jag tycker att det är olyckligt att de gör det. En skola som inte tar emot andra barn än de med diagnoser är en exkluderande skola. En skola som härbärgerar elever långt från ordinarie skolverksamhet är en del av en exkluderande verksamhet. Det dessa skolor menar, tror jag, är att de ofta lyckas få barnen att trivas i skolan och att de har en tolerant inställning till de elever som är där. Men det är en helt annan sak än inkludering. Frågan är hur vi kan ta tillvara på deras kunskaper om bemötande för att inkludera dessa barn. De förtjänar det. Nu till texten som gjorde mig både varm i hjärtat och lite orolig. Hur reagerar du?