Inkluderingshysterin och myten om det homogena klassrummet

Här kan du lyssna på blogginlägget!

“Står du stadigt i debatten om differentierad undervisning”? Frågan ställdes av en kollega på konferensen Lärkraft i förra veckan. Ja, jag står stadigare än någonsin, svarade jag. 

Och det gör jag verkligen. Tack vare den debatt som förs i vissa fora kring differentierad undervisning får jag en hel del frågor som har tvingat mig att vässa kunskaperna, läsa mer forskning, pröva fler strategier för att förklara detta ibland svårfångade begrepp. Tack vare mitt internationella nätverk och mina uppdrag i andra länder har jag också en annan ingång i begreppet, något jag delar med dem som forskar inom till exempel specialpedagogik och specialdidaktik. Internationellt är begreppet okontroversiellt. 

Differentierad undervisning är realiteten eftersom verkligheten är att i ett klassrum, i en skola och i ett samhälle finns individer som utvecklas i olika takt, som har olika motivation för olika kunskapsområden och som representerar olika bakgrunder och erfarenheter. Man kan absolut säga nej till vissa konkreta praktiska handlingar och till strategier i differentierad undervisning som man bedömer inte gynnar elevers lärande. Men man kan inte säga nej till differentierad undervisning med mindre än att man medvetet går emot nationella och internationella styrdokument och vetenskaplig grund. Så här definierar Unesco och OECD differentierad undervisning:

”ett förhållningssätt till undervisning som innebär att erbjuda flera olika inlärningsupplevelser och proaktivt ta itu med elevernas olika behov för att maximera inlärningsmöjligheterna för varje elev i klassrummet” (OECD,2023).

Men i en tid då inkludering ses som en hysteri blir differentierad undervisning något som står i kontrast till en svunnen, enklare tid då världen och klassrummen var mer hanterliga. En del uppmanar skolor och lärare att sluta differentiera undervisningen. Jag höjer på ögonbrynen och tänker att vi inte ens har sett början på en väl genomtänkt differentierad undervisning.

Men om man nu ändå tror att differentierad undervisning är utbredd och att lärare ska sluta med det, vad ska de göra istället när det visar sig att en elev inte hängde med eller blev uttråkad? Även om man plockar bort 3-4 elever i varje klassrum och ger dem till någon annan att hantera så kommer det att finnas ytterligare elever som befinner sig i ytterkanterna på en undervisning som ligger i mitten.  Från politiskt håll uppges att det ska bli lättare att placera allt fler elever i andra sammanhang, i särskilda undervisningsgrupper. Detta trots att Skolinspektionens granskning av undervisningen i sådana grupper visar stora brister i kvaliteten och därmed i det stöd som elever faktiskt får.

Ett antal frågor uppstår ur ambitionen att flytta ut elever från det ordinarie klassrummet till andra grupper:

• Hur ska man identifiera de elever som ska bort? Vem ska identifiera dem?

• På vilka grunder ska de identifieras?

• Vem bestämmer hur man är, lär och vad man kan när man är del i en normativ grupp?

• Framförallt, hur gör man med resterande elever som i olika situationer och arbetsområden fortfarande inte sällar sig till den normativa gruppen? Var går gränsen och vem bestämmer var gränsen går, och varför?

Det är en myt att det är besvärligt för lärare att differentiera undervisningen. Det är inte svårare för lärare att differentiera sin undervisning än att inte göra det. Det är helt enkelt rätt utmanande att hantera lärande, människor, motivation, omotivation, kunskapsinhämtning och utveckling av olika slag. För mig och många med mig är det just detta som driver den pedagogiska och professionella utvecklingen; viljan att komma på ännu fler sätt att faktiskt få alla elever att lära och utvecklas. 

Det är en myt att det skulle finnas ett homogent klassrum där alla alltid kan lära på samma sätt oavsett vilka förutsättningar de kommer med. Det är en myt att elever kan lära sig likadant, lika mycket på samma tid och att alla svarar likadant på undervisningens metoder och aktiviteter. Lika mytologiserat och uppburet är det homogena samhället i vissa kretsar. Drömmen om en tillvaro där alla är lika, ser likadana ut, pratar likadant och lär sig likadant är en syn på tillvaron som i mina ögon ligger farligt nära olika politiska -ismer som inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle. Den som verkligen förstår differentierad undervisning och ändå vänder sig emot den simmar i ytterst grumliga vatten i mina ögon. 

Jag tror samtidigt att de flesta som uttrycker sig negativt om differentierad undervisning utgår från missuppfattningar snarare än ideologiska uppfattningar på skuggsidan. Men om debatten fortsätter att handla om för- och emot en undervisning som omfattar hela gruppen oavsett vilka som är del av den måste vi också lyfta de samhälleliga och ideologiska konsekvenserna av en sådan debatt. 

På onsdag släpps PISA-resultaten av OECD. Andreas Schleicher, ansvarig för PISA, har uttryckt att differentierad undervisning är ett måste för framtiden och rekommenderar skolsystemen att kompetensutveckla lärare för detta. Vi får se vad han säger på onsdag. Kanske kommer rekommendationen att stärkas? Vad gör våra skolpolitiker då?

Läs gärna också den vassa artikeln om differentierad undervisning av Emma Leifler och Girma Berhanu: Onödiga missförstånd om differentierad undervisning i debatten.

Läs gärna också mitt tidigare inlägg om kopplingen mellan inkludering och demokrati: Svag och stark inkludering och rapporten från OECD: Equity and Inclusion in Education (2023)

Nästa fredag, om en vecka, kommer en snabbguide till differentierad undervisning!