Inga individer tack! Vi jobbar på gruppnivå!

Sista veckan i skolan! Jag vill skicka med en tanke inför nästa termin. 

Det finns en missuppfattning om att vi nu ska jobba bara på gruppnivå. Jag hör på många olika håll i både grundskola och gymnasieskola att man uttrycker: “Vi ska inte ta upp individer på möten utan bara hålla oss till hur vi breddar och varierar undervisningen. Vi jobbar på gruppnivå – inte individnivå”. 

Man får inte prata om olikheter men man ska organisera undervisningen så att den möter olikheter. Problemet är att man inte vet vilka olikheter man ska möta om man inte får prata om det. 

Den som ändå vill ta upp en individ som oroar får göra det på särskilda ärendemöten eller skicka en blankett till elevhälsan. men först ska man försöka själv med ledning och stimulans. Så cementeras den skola vi har idag där inkluderande stöd är ovanligt och där exkluderande lösningar svämmar över och förordas. 

Låt säga att vi har en klass med 30 elever varav en använder rullstol och hjälpmedel för att kommunicera. Den eleven är en individ som ingår i gruppen. För att kunna vara med i gemenskapen behöver läraren organisera undervisningens aktiviteter så att det blir möjligt för den eleven att delta, lära, kommunicera, prestera. Undervisningen är fokus för diskussioner med utgångspunkt i just den elevens förutsättningar och behov. Det kan vara särskilt stöd som behövs, det ska fortfarande ges i gemenskap i första hand. 

I en annan klass finns 25 elever varav 10 ännu inte har knäckt läskoden. Dessa 10 är individer som ingår i gruppen. Läraren behöver organisera undervisningen för allas läsutveckling. På gruppnivå innebär det att undervisningen differentieras så att eleverna ges lämpliga övningsaktiviteter med olika tempo, olika omfång och kanske olika metoder. Undervisningen är fokus för diskussioner med utgångspunkt i just den här klassens spridning vad gäller läskunnighet. 

Lärarna i exemplen ovan måste få diskutera undervisningen i förhållande till de elever som faktiskt finns i klassrummet. Om undervisningen diskuteras som om den var en egen verksamhet frikopplad från eleverna, alltså individerna, så blir det ju ingen tillgänglighet. Det kanske blir potentiell tillgänglighet. 

Jag förstår varför många skolor och huvudmän vill poängtera att det är gruppnivån man ska fokusera på. Det är sedan länge alldeles för mycket fokus på individer, individers svårigheter, och inte på undervisningen. Men att gå ifrån att prata individnivån till att bara prata om gruppnivån är lite som att slänga ut barnet med badvattnet. 

Problemet kanske inte är att diskussionen fastnar i samtal om individen?  Problemet är nog snarare att den fastnar i vad individen inte kan och vilka svårigheter som individen går och bär på, alltså ett patogent och kategoriskt synsätt. 

Intentionen med att fokusera på gruppnivån är att komma bort från det kategoriska med fokus på individers brister. Men det blir fortfarande kategoriskt och patogent när man bara får prata om vissa typer av svårigheter som ska beaktas på gruppnivån. Allt blir liksom adhd eller motivationsproblem. 

Det relationella perspektivet är mer individfokuserat eftersom det innebär att granska just den här individens möte med lärmiljön i just det här ämnet eller den här perioden på året. Undervisningen individanpassas så att den fungerar för alla individer i klassrummet. Inte genom att skapa 3 eller 15 olika uppgifter och olika aktiviteter utan genom att utforma, designa, undervisningen så att eleverna lär, samarbetar och presterar i gemenskap. Ibland hela lektionen, ibland delar av lektionen. En av mina tankar med lektionens faser är att kunna ta beslut om när alla jobbar med samma aktivitet och när de kan få jobba med uppgiften på olika sätt:

Illustration av Anna Hild från böckerna om Lektionsdesign

Vill vi få till en inkluderande skola måste vi prata individer. Vi måste lära känna våra individer och leta efter vad de kan så att vi kan få ihop grupperna. Att fokusera på gruppnivå måste börja i individerna som finns i gruppen. Ledning och stimulans är allas rättighet. Inte generellt det någon av oss tycker är ledning och stimulans utan det som behövs i just den grupp som är föremål för undervisningen. Inom ledning och stimulans finns stort utrymme för att stödja lärandet och välbefinnandet genom just stimulans. Det som eleverna går igång på, det som gynnar eleverna i denna klass. Stöd kan ges genom att stimulera ett visst intresse, en redan befintlig kunskap, en nyfikenhet kring något. Sen kan ledning vara att visa vägen till fördjupat lärande.

Även en extra anpassning ska ges inom ramen för ordinarie undervisning – alltså en stödjande lösning på gruppnivå för att en elev ska få förutsättningar att nå godkända betyg. Individen behöver något som saknas för godkänt betyg – hur gör vi på gruppnivå för att ge det stödet?

Stöd ges hela vägen. Ledning och stimulans är en bred bas som stretchas och breddas beroende på vilka elever man har i undervisningen. Ledning och stimulans är inte bara ett streck på golvet.

Att komma ur det kategoriska perspektivet är jättesvårt. Det är inte så enkelt som att säga att nu jobbar vi bara på gruppnivå. Kanske blir det bättre om vi säger att vi kan börja i individnivån SÅ ATT vi kan prata om lösningar på gruppnivå?