Definitioner av inkludering
- Helena Wallberg
- 16 okt. 2023
- 4 min läsning
I förra veckan var jag i Haag i Nederländerna för att arbeta tillsammans med mina kollegor i ett Erasmusprojekt som handlar om inkludering. Vi togs emot av flera skolor och fick en inblick i praktiker som vi sedan diskuterade i ett rundabordssamtal.
En fråga som ställdes i samtalet var hur vi definierar inkludering. När vet vi att inkludering är ett faktum? Är det ens möjligt att veta det? Vilka perspektiv använder vi för att tala om inkludering och utifrån vems perspektiv pratar vi om inkludering i praktiken?
Det är viktiga frågor att ställa. Jag menar att vi inte kan säga att “vi inkluderar” eftersom det är en evig process. Vi kan säga att vi har som mål och förhållningssätt att organisera inkluderande lärmiljöer. Jag menar också att vi inte kan koppla inkludering till specialpedagogik eftersom det i sig motsäger inkludering. Så hur kan vi prata om det? Hur kan vi tänka när vi inkluderar?
Jag berättade för mina kollegor om de fyra definitioner som vi brukar använda i en svensk kontext utifrån ett specialpedagogiskt perspektiv. Clas Nilholm använder fyra nivåer av inkluderingsdefinitioner som bygger på varandra, en process från placeringsdefinitionen till inkludering utifrån ett bredare perspektiv:
Peter är placerad i klassrummet.
Peter är placerad i klassrummet och får högkvalitativ undervisning.
Peter är placerad i klassrummet, får högkvalitativ undervisning, trivs, lär och presterar.
Hela skolan är organiserad för inkluderande lärmiljöer med “learning communities” (lärzoner och gemenskap) och med system som främjar framgång för alla.
De tre första definitionerna fokuserar på Peter och var Peter är placerad. Den fjärde definitionen lyfter förståelsen för inkludering från individfokus och klassrum till organisationen av hela skolan.
Vi kopplar inkludering till Peter istället för att koppla det till lärandet och organisationen och systematiken kring lärandet. Det här kan leda till inkluderingsutmattning.
En av mina kollegor sa: “Men om Peter är placerad i klassrummet så kan vi lära oss vad som fungerar för honom”! Sant, men om vi gör det varje gång en Peter kommer till klassrummet så kommer vi att koppla inkludering till speciella insatser för varje Peter. Vi kopplar inkludering till Peter istället för att koppla det till lärandet och organisationen och systematiken kring lärandet. Det här kan leda till inkluderingsutmattning. Ingen lärare kan förväntas använda nya metoder, nytt material, ny uppmärksamhet kring just Peter varje gång han kommer till klassrummet. Peter ska trots allt undervisas i en kontext där det finns åtminstone 25-30 andra elever varav fler kommer att behöva särskild uppmärksamhet.
Peter kan användas för att lära vad skolan behöver för att kunna organisera flexibilitet och inkludering som gäller alla. Peter kan undersökas från flera perspektiv, inte bara “en elev som behöver något särskilt”. Han kan också undersökas utifrån vad som fungerar för lärandet: “Peter lär sig bäst när undervisningen innehåller explicita arbetssätt”. Finns fler elever som gynnas av explicit undervisning? Ja – låt oss organisera vår skola så att all personal kan undervisa explicit.
När vi pratade om detta började jag tänka att den där listan med fyra definitioner egentligen kan bli en cirkel:
Illustration från bloggen på IFIP- International Forums of Inclusion Practitioners
Det börjar med Peter och vi måste börja med att koppla Peter till klassrummet. Byt ut Peter mot vilken lärandemöjlighet som helst när den kommer till oss! Varje gång vi utmanas i våra tankar, förhållningssätt, arbetssätt, organisation så måste vi undvika placeringsfällan: ska Peter placeras här eller där? Istället bestämmer vi oss för att lära oss hur vi kan möta Peters lärbehov genom att fokusera på undervisningen, klassrummet, på skolnivå och ibland också på individnivå. Alla nivåer samtidigt, inte antingen en eller den andra. Ibland måste vi börja på individnivå för att lära oss mer om eleven för att kunna möta på gruppnivå och skolnivå.
Att utgå från att hela skolan jobbar tillsammans (Whole school approach) innebär att eleven tillhör sin klass och har en tillhörighet i klassrummet men placeras inte där med hopp om att det nog ska gå bra.
Istället betyder det att eleven har en tillhörighet i klassrummet och att vi jobbar för att det ska bli så i praktiken. Placering är lätt. Tillhörighet är svårare. Arbetslag av olika slag måste jobba tillsammans med eleven, med lärare, med klassrummet och undervisningen, med den fysiska lärmiljön, med lärmaterial för att hitta ett system som fungerar så långt det är möjligt. Slutmålet är alltid 100% tillhörighet och närvaro i klassrummet. Numålet kan vara, som i en av skolorna vi besökte, 50% tillhörighet i klassrummet.
Vilka strategier man använder beror på skolan. Det kan vara så att lärararnas scheman möjliggör att ha tid med Peter vissa tider för att knyta an och skapa relationer. Fleixbla lärmiljöer och lärzoner gör att Peter ibland jobbar med sina klasskamrater men inte i det vanliga klassrummet. Det kan också vara att idrottsläraren har en lektion med Peter och några andra elever som övar dem på att göra på samma saker nästa lektion, då med hela klassen.
Inkludering är ett verb. Det betyder ständig rörelse för att se till att alla elever är i en gemenskap, hör till. Det betyder att man måste jobba emot de traditionella parallella systemen vi är vana vid att organisera, ett spår för system-kompatibla elever och ett spår för andra.
Du kan lyssna på en inspelning av vår diskussion här:
Du kan också läsa den engelska versionen av detta blogginlägg på websidan ifip.group, en webbsida som vi bygger upp för att stödja inkludering i praktiken för alla som jobbar med skola i Europa:
Läs gärna prof Clas Nilholms blogg där han resonerar om de fyra definitionerna:
Nästa blogginlägg kommer att handla om vad jag fick upp ögonen för i de olika klassrum och kollegierum vi besökte på vår inkluderingsresa. Det finns smarta sätt att få till det på alla nivåer om vi bara vågar testa.
Kommentarer