Så många anpassningar! Så många individer, och inga verktyg för att möta dem på gruppnivå.
- Helena Wallberg
- 7 maj 2024
- 6 min läsning
De senaste veckorna har min kollega Calle och jag skrivit på vår bok om mentorskap. En av de avhandlingar vi använder som underlag för boken handlar om gymnasielärares mentorsarbete (Wallström, 2018). Wallström följde i sin forskning mentorer i den dagliga verksamheten. Hon resonerar i avhandlingen kring hur mentorerna talade om hur ohållbart det var att behöva ha sådan koll på varje individ samtidigt som de hade ett individorienterat sätt att arbeta. Det var som ett ekorrhjul de inte kom inte ur trots att det finns möjligheter att arbeta på annat sätt än att vara ständigt tillgänglig för var och en. När jag läste om det tänkte jag tillbaka på många av de handledningssituationer jag suttit med där frågan om just individorienteringen kommit i fokus.
I den grupphandledning jag beskriver idag lyfts just detta dilemma. Man tycker att det är svårt att ha så mycket fokus på individuella elever samtidigt som man använder arbetssätt som är väldigt individorienterade. Gruppen är fiktiv men representerar många samtal jag har haft genom åren. Samtal kan se ut på många olika sätt, det här är ett sätt och en bild av ett samtal. Intentionen med denna text är att bidra till inspiration för egna samtal och förståelse för hur de kan struktureras för fördjupade reflektioner.
22 anpassningar! Är det vettigt?
En av lärarna i gruppen som jag skulle handleda hade läst en artikel om en elev som hade 22 anpassningar. 22 anpassningar! Är det vettigt? Ska man verkligen som lärare behöva hålla koll på 30 elever och samtidigt hålla koll på att många av dem har så mycket som 22 anpassningar? Frågan är befogad. Vad tänker ni? frågade jag. Är det vettigt? Nej, vi kunde alla enas om att det inte var vettigt. Vad kan det handla om för anpassningar, om vi spekulerar, sa jag. Vi listade möjliga anpassningar som är ganska vanliga i olika skolor idag. Här är ett axplock av dem:
Mer tid på prov och för inlämningsuppgifter
Egen plats i klassrummet
Eget schema på bänken
Få instruktionen uppläst igen privat
Hjälp att komma igång
Jag pausade, hur kan den där hjälpen för att komma igång se ut? Hjälpen är ju egentligen ingen anpassning av undervisningen tänker jag, utan det måste väl finnas en metod eller ett arbetssätt som man gör som en anpassning, eller hur tänker ni om det? Det visade sig att de inte hade pratat så mycket om hur anpassningarna skulle se ut, mer om vad eleven behövde hjälp med. Så ni utgår från svårigheter hos eleven när ni pratar om anpassningar? Ja, det är så det är. Är det här extra anpassningar, frågade jag sedan. Är inte anpassningar och extra anpassningar samma sak? undrade en av deltagarna. Det blev dags att ta fram lagparagrafen och vi läste högt tillsammans ur 3:e kapitlet §5.
Vad tänker ni nu när vi läser lagtexten? frågade jag. Att vi använder anpassningar lite här och var när elever inte funkar i klassrummet”, sa en deltagare. Mest för att få dem lugna eller bli liksom mer som elever, så att de ska kunna hänga med i undervisningen. Man vill ju att de ska vara delaktiga och med i gruppen och då måste de få anpassningar men det handlar ju inte bara om att de riskerar F!
Vi tittar närmare på listan ovan. Jag frågade: Hur många av anpassningarna handlar om att komma vidare mot det som krävs för E i betyg? Det gör väl alla egentligen men det är inte så tydligt kopplat kanske medgav gruppen.
Skillnaden mellan vanlig och extra anpassning
Vad är det för skillnad egentligen mellan en vanlig anpassning och en extra anpassning? frågade en deltagare och det blev snabbt en diskussion om detta. Hur kommer det sig, undrade jag, att vi vill veta skillnaden mellan olika typer av stöd? Man vill nog veta att man gör rätt, funderade en lärare. Hur vet man att man har gjort rätt? Bra fråga, sa jag. Hur vet man det? Någon föreslog lite ironiskt att man gör rätt om man bara kryssar i rätt rutor i det digitala system de använde där det fanns långa listor med olika anpassningar, oklart om de var extra eller bara vanliga anpassningar.
Svårt, behov, lösning – en samtalsstruktur
För att strukturera fortsättningen på samtalet valde jag att använda mallen nedan. Nu vill jag synliggöra tankar kring elevers svårigheter, de behov som uppstår och vilka lösningar vi kan komma på för att möta behoven, sa jag. Vad är svårt för eleverna på skolan? Svaret kom snabbt, det är svårt att följa och tillämpa instruktioner. OK, sa jag och skrev det i kolumnen under rubriken svårt. I vilka situationer märks det mest? Vid genomgångar, föreslog någon. När man delar ut en instruktion sa en annan. Jag skrev upp situationerna också eftersom jag menar att det är viktigt att koppla en svårighet till situationen där den uppstår eller märks.
Nu hoppar vi till “funkar”, sa jag. Vad funkar då? När blir det inte svårt att följa och tillämpa instruktioner? Nu kom många exempel som att läsa instruktionen tillsammans, att låta eleverna läsa den i par och att göra uppgiften i kortform tillsammans först – alltså att modellera instruktionen. Jag skrev ner alla deras exempel i kolumnen under rubriken “funkar”.
Om det är svårt finns ett lärbehov
Nu vill jag hoppa tillbaka till det som är svårt, sa jag. Om något är svårt kan det finnas ett behov och i en pedagogisk kontext bör vi se det som ett lärbehov. Vad behöver elever när det är svårt att förstå, följa och tillämpa en instruktion? Trygghet! Studiero! Samarbetsklimat! ADHD-mediciner! Deltagarnas svar tydde på en osäkerhet om vad ett behov kan vara i en pedagogisk kontext. Visst behövs trygghet, men det gäller väl alla? Mediciner kan vi inte ta ställning till i en pedagogisk kontext. Jag föreslog att vi skulle uttrycka behoven i verb istället för att verkligen förstå dem pedagogiskt. Jag frågade; vad behöver de eleverna kunna, utveckla, uppleva, träna på om det är svårt att följa, förstå och tillämpa instruktioner?
Det var som att öppna en dammlucka, deltagarna hade trott att de måste uttrycka behoven i mer generella formuleringar som var mer psykologiskt inriktade. Nu kunde vi istället formulera lärbehov: De behöver kunna förstå instruktionerna, träna på att läsa och tolka instruktionerna. De behöver uppleva att det är möjligt att genomföra det som står i instruktionen och de behöver utveckla strategier för att ta sig an en instruktion. De behöver tänka kring instruktionen.
Behov och lösning är inte samma sak, lösningen ska möta behovet
Ok, sa jag, då går vi till lösningarna. Lösningarna ska möta behoven. Vilka lösningar kan ni komma på som möter just dessa lärbehov? En del av dem kanske finns redan i kolumnen “funkar”.
En lärare berättade att hon en gång hade prövat att göra baklängesstegen från min bok med en egen touch. Hon hade klippt ut instruktionen i remsor, delar av instruktionen och bett eleverna lägga ut remsorna i rätt ordning för att komma till själva arbetet. Det hade varit väldigt lyckat tyckte hon. En annan lärare hade förut jobbat med cirkelmodellen och gjort uppgifter tillsammans först, sen låtit eleverna göra den i mindre grupper eller par innan han kunde se att alla var redo att genomföra uppgiften med hjälp av instruktionen självständigt.
Jag skrev upp alla deras förslag på lösningar som möter behov av att utveckla strategier, tro på att det går och behovet av att tänka aktivt kring instruktionen. Det ni gjorde var att ni fick eleverna att interagera med instruktionen, sa jag. Det finns många lösningar för att göra det som möter just de behov vi har talat om på gruppnivå istället för att vända sig till varje individ som har svårt att ta till sig en instruktion.
Men varför har du ställt upp kolumnerna på det viset? frågade en i gruppen. Jag förklarade att jag vill att svårt och behov ska stå tillsammans så att vi verkligen identifierar behov utifrån svårigheter i vissa situationer. Jag vill också att lösningar och funkar ska stå tillsammans eftersom de kan höra ihop och vara den framåtsyftande delen i strukturen.
Hoppa ur ekorrhjulet genom att lyfta blicken
Vi differentierar och differentierar men det är då många behov, kan jag få höra ibland. Men att differentiera undervisningen är att jobba på gruppnivå med lösningar som möter behoven i gruppen. Ett individorienterat arbetssätt gör det svårt att lyfta blicken och många har fastnat i det där ekorrhjulet. Man rusar runt och försöker säga till en elev i taget, hjälpa en elev i taget, ge särskilda instruktioner till en elev i taget. Man vil inte det men det är så många gör. Dels för att de uppfattar att det är så man ska göra, dels för att man på skolorna glömmer bort att prata om det förebyggande och lärfrämjande uppdraget för alla elever. Vi jobbar alldeles för reaktivt med lösningar för varje elev vi måste agera på reaktivt. Jag hoppas att samtalsstrukturen ovan kan hjälpa till att zooma ut och hitta goda lösningar för alla.
PS: samtalsstrukturen finns också i boken Lektionsdesign i praktiken. DS
Kommentarer