Svaga elever ett hinder för formativ bedömning
- Helena Wallberg
- 17 jan. 2016
- 4 min läsning
Det här är en bloggpost om sambanden mellan formativ bedömning, kollegialt lärande och inkludering.
Vad är formativ bedömning egentligen? Oftast kretsar diskussionen kring bedömning tillsammans med betygsättning. Att synliggöra lärande är en del av formativ bedömning och begreppet används flitigt vilket är bra, men definitionen riskerar att bli väl snäv tycker jag. Att “synliggöra lärandet” verkar mest handla om att ta reda på hur eleverna ligger till, om de har förstått eller hur de klarar arbetet. Fokus är alltså på återkoppling som har med betyg och kunskapskrav att göra.
Allt detta är oerhört viktigt och en del av en utmärkt undervisning. Men för att det ska bli formativ bedömning krävs också en analys och ett beslut om vad man ska göra med informationen. Det här med vad man gör med informationen är så oerhört mycket svårare att skriva om i en bok, eller i en blogg för den delen, så vi tenderar att hoppa över det upplever jag. Det beror ju nämligen på. Att visa hur jag kan få syn på vad eleverna kan är ju inte svårt. Det är bara att visa lite olika verktyg och hur man fixar det. Att däremot visa hur datan analyseras låter sig inte göras på några rader. Det beror ju på min relation till eleverna, elevernas förkunskaper, elevernas behov och förutsättningar, gruppens dynamik, lärmaterialet, skolans arbete med värdegrund och organisation osv. Det finns en risk att man därför stannar i diskussioner om hur man samlar datan.
Själva analysen av datan och beslutet om nästa steg är mycket svårare samtidigt som det är denna del som är formativ bedömning. I analysen märks det om pedagogen har en relationell eller kategorisk grundsyn, om förmedling av kunskaper är viktigast eller om pedagogen jobbar på att göra elever delaktiga i undervisning och lärande. För att bedömningen ska kunna bli formativ behövs det relationella perspektivet och en inställning att elevens delaktighet är central. Annars kan bedömningen stanna i att någon annan måste göra något utanför undervisningen. Det kan tolkas som ett framåtsyftande beslut men det vilar inte på allsidig data utan stannar i enkla orsakssamband.
Om det synliggörs att flera elever inte hänger med medan flera andra i klassen redan är förtrogna med materialet, vad gör jag då? Ska jag ta om allt med alla eller ska jag organisera om så att eleverna kan jobba på olika nivåer? Hur gör jag det? Vilken effekt kan det få? Om jag mitt i en helklassdiskussion upptäcker att en elev har missförstått något centralt, hur går jag vidare på bästa sätt för den enskilda eleven och för resten av klassen? Vlken effekt kan det få? Vlken effekt vlll jag uppnå? Den typen av snabba analyser och beslut har lärare alltid behövt göra. Skillnaden idag är att vi vet ännu mer om vad som har effekt, inte minst genom Hatties metastudie. Jag måste därför ta ett snabbt beslut om vad informationen innebär och vad jag behöver göra grundat på vad jag vet om modern forskning.
Jag upplever att många pedagoger liksom bockar av att man har gjort allt det där som böckerna och bloggarna säger att man ska göra för att jobba formativt (samla data). När man sedan kollegialt tar upp “elevärenden” så landar analysen ofta ändå i att man konstaterar att elever är “svaga” eller har problem av olika slag. Begreppet “svaga elever” omfattar allt från dålig motivation till utagerande till sociala utmaningar till kunskapsluckor till skoltrötthet till psykisk ohälsa. Och vad har då den insamlade datan i undervisningen haft för funktion? Har den handlat mest om att bevisa betyg? Eller har den haft som intention att hitta orsak och verkan när det gäller lärandet? Hatties studie visade att just etiketterandet av elever sänker effekten av lärande väsentligt. För oss som vill arbeta med formativ bedömning och sýnligt lärande är det alltså av största vikt att analysera det som händer i lärmiljön utan att etikettera elever. Inte minst för vår status som professionell yrkesgrupp är det viktigt att vi kan göra bedömningar som inte vem som helst kan göra.
Kollegialt lärande är också kollegialt ansvar, att se till att analysen rör sig i ett pedagogiskt sammanhang och inte i ett allmänt tyckande eller konstaterande att det är svårt eller saknas tid. Vad gör vi med informationen i undervisningen? Vilka verktyg har vi som kan tillämpas och utvärderas? Vilka verktyg skulle vi behöva? Är verktygslådan tom? Hur kan vi hitta nya verktyg?
Några vanliga exempel som visar att analysen har fastnat och behöver ytterligare data, formativ bedömning och kollegialt ansvar:
Eleven mår alldeles för dåligt, det vore bättre att inte gå i skolan nu. (psykologisk bedömning och inte pedagogisk-vad är ändå möjligt?)
Eleven har för stora kunskapsluckor och borde inte gå i denna årskurs/kurs. (vad är undervisning? Att förmedla en statisk och förutbestämd progression eller att möta eleverna där de är oavsett var de är? Detta är den allra största pedagogiska utmaningen och analysen bör fortsätta i resonemang om hur det ska gå till).
Eleven är för passiv, gör ingenting på lektionerna och är förmodligen inte tillräckligt intresserade av ämnet. (vad är undervisning? Hur kan vi anta utmaningen att aktivera eleven? Hur vet man att eleven inte är intresserad? Är hela ämnet ointressant? )
Eleven har diagnos, det är fler med diagnos i klassen vilket gör det omöjligt att undervisa.(vilken diagnos talar vi om – diabetes, depression, adhd, benbrott? Vad betyder diagnosen för elevens engagemang, välbefinnande och lärande? Vad är undervisning? Vilka är elevens styrkor, vad brukar fungera och när fungerar det mindre bra?)
Mitt tips för att utveckla den formativa bedömningen på skolor är att ta beslut om att sluta etikettera elever som svaga, skoltrötta, omotiverade osv eftersom det är bedömningar som inte har pedagogisk grund. Dessa bedömningar är också svårare att använda formativt. Det finns ju inga gränser för hur långt ett kollegium kan gå i sin pedagogiska utveckling om de tar ett kollegialt ansvar för att hitta de komplexa sambanden, de komplexa och mångfacetterade lösningarna som de sedan tillämpar och utvärderar. Börja med frågorna: hur vet vi det? Vad gör vi med informationen ur ett pedagogiskt perspektiv?
Åter till rubriken; det är förstås inte eleverna som är hinder för formativ bedömning utan vårt sätt att tala om dem som kan sätta käppar i hjulet för vår kompetens att bedöma formativt. Vi behöver höja medvetenheten om detta för jag tror att alla som jobbar i skolan vill att det ska fungera och att skolan ska utvecklas.
Se också: So what? Now what?!
Comments