Har ni kanske en lite ytlig inkludering i Sverige?

Här kan du lyssna på inlägget!

I förra veckan var mina partners i Erasmus här i Sverige för att jobba med vårt inkluderingsprojekt och lära sig mer om det svenska skolsystemet. Vi blev väl mottagna på en gymnasieskola och en grundskola som verkligen såg till att grunda förståelsen för svensk skola i både praktik och styrdokument. Sista dagen fick de reflektera kring vad de varit med om i klassrum, i samtal med elevhälsans kompetenser och med rektorer. Vi gick igenom Skolverkets engelskspråkiga sidor för att göra jämförelser mellan våra länders skolsystem. De fick också ta del av politiska utspel om “inkluderingshysteri” och åsikter om att ta bort digitala verktyg från skolan. Hur gick deras tankar? Här är min sammanfattning av det som mina kollegor uppmärksammade: 

Avund 

Framförallt uttryckte de avund inför alla resurser vi har i skolan i form av fina klassrum, små klasser och många lärverktyg som är både digitala och analoga. De var också avundsjuka på våra elever som kan både berätta, beskriva och resonera på engelska med främmande människor! Flera i gruppen lyfte vikten av att ett inkluderande skolsystem främjar elevers självständighet som de upplevde att vi gör. Ja, vi kanske lyssneläser för mycket och det behöver åtgärdas men vi har elever som tidigt lär sig om samhället, religioner, människans villkor med mera som inte är självklart i många länder. De upplevde skolorna som lugna med elever som beter sig väl och lyssnar, inte bara på lärare utan också på varandra!

Förvåning

Men, undrade de, hur kan det komma sig att ni har så många speciallösningar när ni har så mycket resurser? Resurser ska i sammanhanget förstås som pengar, material och personaltäthet. En i gruppen är forskande logoped med särskild inriktning kring “språkstörning”, DLD. Hon uttryckte stor förvåning över det faktum att vi har specialskolor för elever med denna diagnos. 

De fick också träffa personal från en särskild undervisningsgrupp där elever kan ha varit borta från skolan så länge som 5-6 år. Det kunde de inte förstå. Alla länder har problem med problematisk skolfrånvaro men så många år har de inte varit med om. De undrade hur det var möjligt. 

Elever som placeras i särskilda grupper ska få möjligheter att återintegreras i skola och samhälle. Men de undrade hur det ska gå till när det tycks vara så att man är orolig för att låta “sköra” elever möta andra som de inte känner igen. Får de inte stöd för det? Är det inte just det de ska få stöd för? undrade de. Jag förklarade att i Sverige får man stöd för att kunna nå godkända betyg. Aha, sa de – så de får stöd för att nå ett betyg men inte för att utveckla förmågor? Nja, sa jag, så är det nog inte tänkt men i praktiken kanske vi får fundera på om det är så det har blivit. Många kompensatoriska lösningar för att se till att vi drar eleverna igenom systemet. Men om de inte är “system-kompatibla”, då måste ni väl ändra systemet? tyckte mina europeiska kollegor. Jag svarade att jag uppfattar att man i svensk skolpolitik och i praktiken är väldigt fokuserade på att det är eleverna som bär problemen, inte systemet. det ropas på mer stöd men ingen ropar på bättre undervisning. Det kan vara politiskt riskabelt. 

Ja, vi uppfattar det så, svarade gruppen. Det verkar som om ni har lite ytlig inkludering här i Sverige. Vi är lite besvikna, vi trodde att ni låg före och har så bra resurser att ni kan jobba inkluderande, både rumsligt, pedagogiskt och socialt. Jag räknade upp alla särlösningar som vi har i vårt system: Stödundervisning utanför klassrummet som extra anpassning, särskild undervisningsgrupp, enskild undervisning, anpassad grundskola och gymnasieskola (en väldigt svensk företeelse), specialskolor, resursskolor, SIS-hem, akutskolor. Har jag kanske glömt något? 

Bestörtning

Jag hade på morgonen läst upp en artikel om skolministerns förslag om att ta bort digitala verktyg ur skolorna, något som renderade skrattsalvor. Du skämtar? sa de. Nej, sa jag. Det är så här man resonerar. Det är eleverna det är fel på och de klarar inte av att hantera digitala verktyg, då måste de kompenseras bort. Men hur ska de klara sig efter skolan? undrade de och skakade på huvudet. Flera av dem jobbar aktivt i inkluderingsprojekt i krigsdrabbade länder där digitala verktyg är helt avgörande för att kunna lära och ha en anknytning till ett fungerande samhälle. 

Vilken tur för dig att du får träffa kollegor från andra länder, sa de. Annars kan det kanske kännas lite tröstlöst att verka för inkludering i ett land som så tydligt går mot strömmen på grund av okunskap. Jag kan bara hålla med. 

Inkludering är inget mål i sig utan bör ses som utfallet av goda lärmiljöer och högkvalitativ utbildning och undervisning. Vad händer då om Sverige sätter upp exkludering som mål för ett helt utbildningssystem?

Disclaimer: 

Disclaimer: Funded by the European Union. Views and opinions expressed are however those of the author(s) only and do not necessarily reflect those of the European Union or the European Education and Culture Executive Agency (EACEA). Neither the European Union nor EACEA can be held responsible for them.