Förslaget till ny lärarutbildning: evidensbaserad eller evidensinformerad undervisning?

Här kan du lyssna på inlägget!

Eftersom jag handleder en hel del ser jag till att själv få handledning. Dels för att lära hantverket, dels för att undersöka mina reaktioner, tankar och min kommunikation. Vid ett sådant tillfälle uttryckte jag otålighet, jag ville få fram en snabb förståelse för vad som behöver göras och tala om hur man ska gå till väga. “Vill du uppfostra eller utveckla?” frågade min handledare. Vi samtalade om skillnaden och hur kommunikationen kan främja utveckling och förebygga en upplevelse av att bli uppfostrad eftersom det senare riskerar att skapa motstånd snarare än vilja att förändra och förändras. 

Den där frågan har hängt kvar i mig och dyker upp allt oftare när jag ser inlägg i skoldebatt och förslag om olika förändringar i skolans styrning. Nu senast dök frågan upp när jag läste betänkandet om en förändrad lärarutbildning. Vill man uppfostra lärare eller vill man utveckla skolan? Evidensbaserad praktik betonas, men vad innebär det egentligen för lärare och för skolan framgent?

Tillämpad evidens är inte så evidensbaserad

Petri Partanen har skrivit initierat om detta förslag och han kopplar sina reflektioner till den konferens han nyligen deltagit i om implementering på lärarutbildningsnivå. Bland annat skriver Partanen: “Det är en balansgång mellan att använda enkla modeller och tumregler och väga dessa mot den dynamiska komplexa verkligheten i klassrummet”. Centre of Educational Neuroscience, konstaterar att den vetenskapliga grunden för att tillämpa kogntionsvetenskapliga rön i praktiken i klassrummet är begränsad och har alltför många luckor för att anses säker.   

Ordet evidens har rötter i det medicinska forskningsfältet (Se Skolverkets hemsida om evidens). När nu många ropar efter evidens behöver jag förstå hur det förhåller sig till utbildningsnära praktik. Det är naturligt att personal inom vården så att säga uppfostras i evidensbaserad praktik som riktas till olika typer av insatser för vårdbehov och förebyggande åtgärder. Men är lärande en sjukdom som ska åtgärdas? Är svårigheter att lära att betrakta som sjukdom? 

Evidensbaserade recept

Jag plockar fram en artikel av en forskare som har några år på nacken men som är högaktuell; Om risken med evidens som särskilt utvalda sanningar. I artikeln lyfter Margareta Sarder vikten av att tolka ordet evidens för ett mer pedagogiskt syfte. Om evidens reduceras till att lärare gör sådant i klassrummet som andra anser är evidensbaserat för att uppnå ett visst mål, då kan undervisningen bli en mer instrumentell praktik. I denna praktik ska lärare göra så som andra säger, ett top-down synsätt. Om evidens istället används för att utforma undervisning så är målet att utveckla det professionella omdömet. Uppfostra lärare eller utveckla deras skicklighet? 

Det olyckliga med ett ensidigt fokus på evidensbaserad undervisning är också att om något inte fungerar, tex läsutveckling, kan man hävda att det verkligen är problem hos barnet eller eleven. Receptet fungerade inte vilket innebär att det behövs ett annat recept. Jag tolkar kritiken mot evidensbaserad praktik som en kritik också mot det kategoriska perspektivet. Det kategoriska perspektivet fokuserar ensidigt på eleven som problembärare, med behov av något som går utöver den vanliga pedagogiken och som ska ges av en annan kategori av kompetens, till exempel speciallärare. Det relationella, systemteoretiska, perspektivet betonar ett allsidigt synsätt på eleven i relation till påverkansfaktorer av olika slag. Det kräver mer av alla och det resulterar ofta i att fler personer är involverade i förändringar som ska påverka elever positivt. Ett relationellt perspektiv förutsätter ett evidensinformerat synsätt där olika vetenskaper möts och bidrar till ett gemensamt tvärprofessionellt tänkande och handlande. Det professionella omdömet är centralt i ett relationellt perspektiv.

Lektionsdesign är inte evidensbaserad

Min bok om lektionsdesign får i vissa kretsar kritik för att den inte är evidensbaserad. Jag tänker att det är en befogad kritik om man menar att undervisning ska vara top-down-styrd och innehålla endast receptbelagda aktiviteter och metoder med målet att lära elever att läsa eller räkna. Om man tänker på undervisning på det sättet blir det förstås helt ohållbart att pröva en aktivitet ur boken som till exempel “hemliga lådan” för att engagera elever. Lådan är ju inte evidensbaserad, det vill säga, det finns ingen forskare som har godkänt den för att uppnå målet att få engagerade elever. För andra lärare är hemliga lådan en inspiration för att pröva sätt att engagera elever från lektionsstart eftersom de vet från forskning att ett delaktighetsperspektiv med tydligt ledarskap och ett dialogiskt klassrum från start är framgångsfaktorer. Det är ett sätt att använda evidensen som information för att tänka själv kring vad som kan främja lärande, gemenskap och fokus under lektionen i förhållande till den klass man har. Jag har skrivit en bok med tydliga referenser till aktuell forskning i syfte att låta läsaren använda forskningen för eget tänkande. Exemplen och aktiviteterna är där för att föreslå hur det kan se ut konkret i klassrummet. Jag menar att det inte finns några evidensbaserade sådana aktiviteter eftersom det är omöjligt att beforska varje enskild aktivitet eller handling som en lärare utför i klassrummet. Däremot finns arbetssätt, metoder och förhållningssätt som har god evidens. Hur läraren faktiskt konkret genomför dessa kommer i praktiken att se olika ut. Läraren använder evidensen som information för att göra val om det konkreta praktiknära. Den praktiska evidensen byggs upp genom att pröva aktiviteter och sätt att ta sig an till exempel lästräningen med fonemisk medvetenhet som grund, eftersom denna metod har evidens för att lyckas med lästräning. Lektionsdesign handlar om att tänka, före under och efter lektionen, helst i gemenskap. 

Kollegial kompetensutveckling eller kollegial fostran? 

Även kollegialt finns två synsätt som är kopplade till antingen ett evidensbaserat eller ett evidensinformerat sätt att ta sig an pedagogiska frågor. Lill Langelotz har skrivit om hur kollegialt lärande kan reduceras till att uppfostra varandra, eller någon, medan ett framgångsrikt kollegialt lärande handlar om att utveckla sig själv, varandra och verksamheten. Kritiken som lyfts ibland mot kollegialt lärande skulle kunna komma ur ett kategoriskt perspektiv där evidens ses som top-down-styrt och där lärare ska fixas till för att passa in i verksamheten. Det är ju så elever uppfattas i ett kategoriskt perspektiv. 

Den nya lärarutbildningen ser ut att baseras på ett kategoriskt perspektiv. Samtidigt måste lärarutbildningen rimligen vila på vetenskaplig grund även framöver och det går inte att bara se evidens som något som ska ges till professionen för att råda bot på utmaningar i lärandet. Framtidens lärare kanske får mer sig mer av viss forskning men vi kommer inte undan vikten av det professionella omdömet ur ett allsidigt perspektiv. När får vi se förslag om hur detta kan utvecklas? Finns det en risk nu att lärarens friutrymme begränsas eller rent av tas bort i ivern att göra snabba förändringar? 

Uppfostra eller utveckla? Vad vill vi med evidensen? 

Photo by fauxels on Pexels.com

Läs gärna Skolforskningsinstitutets sammanfattning av nyckelbegrepp.