Extra anpassningar – ta bort eller ha kvar?

HÄR kan du lyssna på inlägget!

Alla pratar om extra anpassningar, många verkar tycka att de inte fungerar och att de försvårar för läraren och lärarens undervisningsuppdrag. Regeringen har lyssnat på dessa signaler. Skolinspektionen fick i uppdrag att göra en sammanfattande redovisning av erfarenheter kring granskning av arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd. Rapporten publicerades i juni 2024. Innan rapporten var klar initierades en snabbutredning för att ta bort extra anpassningar. Den utredningen ska vara klar i mars 2025. Rapporten bör alltså vara en väsentlig del i utredningsarbetet. 

Direktivet i utredningen är att se över regleringarna kring extra anpassningar och särskilt stöd. Att ta bort extra anpassningar är alltså inte ett direktiv utan får väl ses som en mer politisk eller publikfriande (i vissa läger) rubrik från regeringen. Utredaren ska bland annat se över regleringarna kring extra anpassningar och särskilt stöd samt elevhälsans syfte och uppdrag. Dessa två delar av direktivet har jag valt att fokusera på i detta blogginlägg eftersom de är särskilt kopplade till Skolinspektionens rapport om arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd. Här sammanfattar jag först det som inte fungerar och det som fungerar enligt rapporten. Därefter lyfter jag mina funderingar kring vad som kan behöva förtydligas eller redas ut vad gäller regleringarna kring stödarbetet i skolan. Ett medskick till utredaren!

Vad funkar inte? 

Det som inte funkar är samma som inte har funkat förr, konstaterar Skolinspektionen. De påminner samtidigt om att Skolinspektionens granskningar inte ska ses som beskrivningar av tillståndet i svensk skola. De ger kunskap om brister och möjligheter utifrån de kontexter där granskningar har gjorts. Utifrån dessa kontexter finns några faktorer som kan behöva att man omprövar rutiner.

Det funkar inte att: 

• använda listor på extra anpassningar eftersom de är generella och inte individuellt framtagna. 

• använda extra anpassningar under lång tid utan att följa upp och utvärdera dem. 

• säga till lärare att de ska anpassa mer när de vill anmäla att en elev kan ha behov av särskilt stöd.

• ta till anpassad studiegång istället för att undersöka och försöka med annat först.

• sätta in särskilda stödåtgärder utan åtgärdsprogram. 

• låta lärare och elevhälsans personal jobba separerade från varandra. 

I OECD-rapporten Equity and Inclusion in Education skriver Andreaas Schleicher att “the silo approach” – personal som inte möts tvärprofessionellt – försvårar arbetet med att ge stöd till elever.

Vad funkar? 

Där det fungerar ser organisationen till att: 

• lärare och elevhälsan har tid att resonera och undersöka tillsammans. 

• specialpedagogen har en handledande roll gentemot personal i skola och fritidshem.

• det finns en känd struktur för arbetet med särskilt stöd.

• lärare har specialpedagogisk insikt.

Skolinspektionen konstaterar att många skolor har ett fungerande arbete med extra anpassningar och särskilt stöd. Det är alltså inte regleringarna i sig som är problemet utan hur de förstås och tillämpas i det operativa arbetet. Det är väl underbyggt att handledning är ett effektivt sätt att höja kompetens som leder till bättre resultat för elever *. Här finns goda möjligheter för utredaren att stödja en förståelse för några centrala begrepp i sammanhanget, såsom ordinarie undervisning, ledning och stimulans, individnivå, gruppnivå, elevers behov. Dessa begrepp är abstrakta och behöver mycket gemensam reflektion för att koppla dem till den konkreta lärmiljön. Jag menar att just dessa begrepp också behöver reflekteras i utredningen eftersom de inte är så enkla som de ser ut:

Vad är ordinarie undervisning? 

Det är oacceptabelt att elever inte får det stöd de behöver. Jag tror inte att någon medvetet nekar elever stöd. Däremot tror jag att det finns en väldigt spretig och otydlig förståelse för specialpedagogik och för innebörden av begreppet ledning och stimulans. 

Enligt propositionen 2013/14:160 ska extra anpassningar “ligga inom ramen för det stöd som ges till alla elever och den ledning och stimulans för lärande och utveckling som alla elever ska ges” (sid 26 i Skolinspektionens rapport). 

Många skolor har svårt att förstå gränsdragningen mellan extra anpassningar och särskilt stöd enligt Skolinspektionen. Men jag undrar, kan det vara så att det är förhållandet mellan ledning och stimulans och extra anpassningar som behöver klargöras? En extra anpassning i undervisningen faller enligt styrdokumenten inom ramen för ledning och stimulans. Samtidigt har ju en bild av en tredelad pyramid cirkulerat länge där ledning och stimulans anses ligga i botten av undervisningen medan extra anpassningar ses som en nivå över det och särskilt stöd en nivå till av stöd. Egentligen är ju ledning och stimulans med arbetssätt och stöd som främjar och förebygger svårigheter även applicerbart när det handlar om extra anpassning och särskilt stöd. Behöver detta klargöras i högre grad i regleringarna? 

Vad är individnivå och vad är gruppnivå? 

En extra anpassning ges till en individuell elev. Samtidigt kan undervisningen inte utformas för många olika individuella uppgifter, instruktioner, placeringar eller hjälpmedel. Jag tolkar skrivningen i lagen så att undervisningen utformas på gruppnivå men med hänsyn till individuella elevers behov för lärande. Alltså, en differentierad undervisning. Samtidigt märker jag att det finns en förvirring kring detta. Kan det verkligen vara individuellt stöd när det ges genom utformning på gruppnivå, frågar en del. Andra säger att individuellt stöd ges när alla får det en individ behöver. Kanske behöver detta klargöras? 

Hur gör man för att identifiera behov – på riktigt? 

Jag skulle också vilja att det fanns bättre utformat stöd vad gäller arbetssätt för att analysera behov. Skolinspektionen har redan tidigare (2014 och 2016) uppmärksammat att behov sammanblandas med insats, till exempel “eleven behöver ett mindre sammanhang”. Den typen av formuleringar hjälper vare sig personalen eller eleven och det visar sig också i rapporten att specialskolor och anpassad grundskola ibland uppfattar att själva placeringen eller skolformen är det särskilda stödet. 

Det talades för några år sedan om att göra om blanketterna för åtgärdsprogram så att man skriver in behov i en kolumn och insatsen som ska möta behovet i en annan kolumn bredvid. Det skulle vara ett pedagogiskt sätt att uppmuntra till mer utvecklingsinriktade insatser som möter behov, istället för luddigt formulerade behov som ibland inte har med lärande alls att göra. Kanske kan regleringarna förtydligas vad gäller begreppet behov i ett utbildningssammanhang? 

Vi har genom Skolinspektionens granskningar av arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd en god bild av vad som försvårar och vad som underlättar och säkrar arbetet med att ge stöd till elever. Att det finns något som kallas extra anpassningar är varken problemet eller lösningen. Det är hur man jobbar med stödinsatser som har betydelse.

Jag hoppas att utredaren tar med sig från rapporten att det brukar fungera när hela personalen har specialpedagogisk insikt. Jag hoppas också att det lyfts fram att det fungerar när lärare och elevhälsan får arbeta professionellt utifrån olika perspektiv för att hitta lösningar i undervisningen och andra delar av lärmiljön. 

Att ta bort det som är svårt är sällan bra för elever som behöver träna och lära sig något. Det är just det som många lärare reagerar på, att elever slipper och får inte träna. Jag håller självklart med och påminner om att det är samma sak med oss vuxna. Det som är svårt är det vi måste träna på. Inte ta bort bara för att det känns krångligt och skapar frustration. Det alla i skolan verkligen måste träna på är samarbete, tvärprofessionella perspektiv, identifiera och analysera behov. Det är svårt på riktigt oavsett vad vi sen kallar de olika stödåtgärderna.

Photo by Mikhail Nilov on Pexels.com

• Se till exempel Utmärkt lärare – forskningen om lärarskicklighet och vägen dit av Håkansson och Sundberg, Natur & Kultur 2023