Ersätt extra anpassningar med differentierad undervisning

Här kan du lyssna på inlägget!

Det finns en bild av skollagens beskrivningar av ledning och stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd som jag själv har använt och bidragit med men som jag nu funderar mycket kring. De tre begreppen används ofta som en trestegsmodell där ledning och stimulans finns i botten, extra anpassningar ovanför och särskilt stöd som toppen i modellen, ofta en pyramid. Tanken är att man ska förstå att ledning och stimulans är basen, det viktiga som ska främja lärandet för alla oavsett vem det är. Skollagen anger att alla barn och elever har rätt till den ledning och stimulans som de behöver för att utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Lagparagrafen om ledning och stimulans kommer före lagparagrafen om extra anpassningar som kommer före paragrafen om särskilt stöd. Inte så konstigt att man kan se det som en trestegsmodell. Dessutom står det så här i Skolverkets Kommentar till allmänna råden om arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd:

“En del elever kan vara i behov av ytterligare stöd utöver den ledning och stimulans som alla elever ska ges i den ordinarie undervisningen” (sid 8). 

Samtidigt står det så här i Skolinspektionens granskning av skolornas arbete med extra anpassningar och särskilt stöd (…): 

Enligt propositionen 2013/14:160 ska extra anpassningar ligga inom ramen för det stöd som ges till alla elever och den ledning och stimulans för lärande och utveckling som alla elever ska ges (sid 26 ). 

Ett annat sätt att se på rätten till ledning och stimulans

Tänk om den där trestegsmodellen behöver utformas på annat sätt? Jag funderar på om det här är en mer rättvisande bild utifrån de olika styrdokumenten: 

Om alla elever har rätt till ledning och stimulans så kan man ju inte tänka bort det lagret i de fall det är aktuellt med en extra anpassning eller en särskilt stödinsats. Alla elever finns ju i alla steg i modellen. 

Men så står det så här i Skolverkets kommentarer till de allmänna råden för arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd: 

“Eftersom extra anpassningar definieras utifrån vad läraren kan göra inom den ordinarie undervisningen kan det variera mellan olika verksamheter vad som i det enskilda fallet utgör extra anpassningar. En och samma åtgärd kan i en verksamhet utgöra en del av ledning och stimulans som ges till alla elever i den ordinarie undervisningen, men i en annan verksamhet utgöra en extra anpassning för enskilda elever” (sid 15). 

Å ena sidan skulle man alltså kunna tolka lagen och förarbetena så att ledning och stimulans ska ges till alla elever oavsett om de behöver individuellt stöd eller inte. Å andra sidan görs åtskillnad mellan ledning och stimulans och extra anpassningar i de allmänna råden. Här finns en motsägelse att ta tag i för den utredare som ska se över huruvida extra anpassningar ska finnas kvar. 

Ersätt extra anpassningar med differentierad undervisning

Om vi blir av med extra anpassningar så borde det leda till en större diskussion om vad ledning och stimulans innebär på både gruppnivå och individnivå. Jag menar att det då blir nödvändigt att förhålla sig till differentierad undervisning på nationell nivå, så som man gör på flera håll i världen. Differentierad undervisning bygger på täta uppföljningar av elevers utveckling och proaktiva val av arbetssätt och aktiviteter som möjliggör för alla elevers lärande. 

OECD skriver i sin rapport Equity and Inclusion in Education – Finding Strength through Diversity (2023)att differentierad undervisning bör vara en prioritering för lärarutbildning och lärarfortbildning. De lyfter UNESCOS definition av differentierad undervisning: 

“…ett förhållningssätt till undervisning som innebär att erbjuda flera olika inlärningsupplevelser och proaktivt ta itu med elevernas olika behov för att maximera inlärningsmöjligheterna för varje elev i klassrummet”

När lagen om extra anpassningar kom var det många som ansåg att det var viktigt ur ett ansvarsperspektiv. Lärare och skolpersonal var nu skyldiga enligt lag att följa upp elevers lärande och utveckling och sätta in en extra anpassning av undervisningen om det behövdes samt följa upp hur den anpassningen fungerade för eleven utan att hamna i särskilt stöd varje gång det blev bekymmer. Ansvarstagandet bedömdes öka om det blev beslutat på fler nivåer att en elev skulle få stöd i undervisningen. Idag vet vi att det inte riktigt höll, jag menar, utifrån Skolinspektionens granskningar och egna erfarenheter, att det är just på grund av att ansvarstagandet i uppföljningar fortfarande brister. Bristande uppföljningar paras med bristande kreativitet i lösningar för att möta elevers lärbehov.

Extra anpassningar kan vi kanske leva utan. Men vi kan inte sitta lugnt i en skola utan extra anpassningar om vi inte stärker arbetet med att förstå ledning och stimulans i teori och praktik som en grundläggande rätt för alla elever oavsett behov och förutsättningar. Ett uttalat krav enligt internationella policybeslut på differentierad undervisning kan vara ett bättre steg på vägen mot en inkluderande skola.

I nästa blogginlägg reflekterar jag kring begreppen stark och svag inkludering och kopplingen mellan inkludering och demokrati och samhället. Även här spelar synen på ledning och stimulans samt extra anpassningar en roll.