Elevassistenten som insats – hur svarar eleven på insatsen?

I mitt förra inlägg tog jag upp en studie som visar att elevassistenters uppgifter i många fall motverkar sitt syfte och att elever lär mindre när de ofta blir undervisade av assistenter eller får hjälp att göra, inte lära. 

Jag tror att efterfrågan på elevassistenter är en respons på skolans försök att efterleva styrdokument som inte är genomtänkta när det gäller en skola för alla. Jag tror att styrdokumenten, sprungna ur politiken, ger så många dubbla budskap kring stödinsatser och en skola för alla att det blir omöjligt att hävda att man efterlever kraven på individanpassning utan att kunna peka på att man satt in tydliga konkreta stödinsatser som ankras vid eleven. 

Finns det då något som skulle kunna förtydliga arbetet med stödinsatser? Jag tror att vi kan ta inspiration från Response to intervention, en modell eller struktur som syftar till skolutveckling. 

Response to intervention

Från USA kommer denna modell som innebär att varje lärare har en tre-stegsraket av verktyg för att stödja lärandet för alla elever, för elever som behöver extra stöd och för de fåtal som behöver mer intensivt stöd. Lagen om “no child left behind” krävde insatser som gick längre än att bara erbjuda möjligheter till stöd och att placera allt fler elever i särskilda undervisningsgrupper. Response to intervention (RTI) har visat sig ge goda effekter och anses evidensbaserat. Här kan vi se var RTI placerar sig på effektlistan enligt Hatties studier: 

Interventionerna är ett antal verktyg eller metoder som sätts in i olika stadier av elevers svårigheter att ta till sig begrepp, utveckla förmågor eller färdigheter i olika ämnen. Det som anses viktigast när man tillämpar RTI är att alla delar en gedigen bas med procedurer och metoder som alla ska kunna sätta in och som anses vara god undervisning för alla. RTI är en del av en kultur på skolan där alla samarbetar för att i så tidigt stadium som möjligt identifiera elevers behov för lärande och möta dem med insatser som följs upp och eventuellt intensifieras. 

Nivå 1

Den första nivån av RTI handlar om undervisningsstrategier som är viktiga på den egna skolan utifrån de elever som finns där. Det skulle kunna vara en överenskommen lista med strategier som till exempel:

• feedback, bekräftelse och förstärkning 

• visuella hjälpmedel för att förstå

• gruppera ord och begrepp

• explicit undervisning

• differentierad undervisning och kartläggning av elevers lärbehov

• elevportfolios med strukturerade reflektionsövningar kring lärande

• cirkelmodellen

Nivå 2

Den andra nivån av RTI handlar om strategier som vänder sig till elever som trots stöttning och feedback i första nivån inte förstår tillräckligt. Dessa elever får tilläggsundervisning förutom den vanliga undervisningen för att få mer tid att förstå och utveckla förmågor och färdigheter. NIvå 2 handlar om mer specifika strategier som vänder sig till elevens specifika behov av kunskaper, färdigheter eller förmågor. Det handlar inte om elevers beteende, de hanteras i nivå 1. När elever har lärt sig det som ska kunnas går de tillbaka till nivå 1, alltså basen av god undervisning med många verktyg och metoder för allas lärande. Förespråkare för RTI framhåller att elever aldrig ska missa sin ordinarie undervisning utan få stödinsatser utöver den om det inte fungerar att ge stödet i klassrummet. Det betyder att skolor som arbetar med RTI kan behöva se över sina scheman och hur skoldagarna är organiserade. Tanken är inte att elever på nivå 2 tas ut ur undervisningen och får sitta med någon annan än läraren. Tanken är att skolan frigör tid för undervisning riktad till elevens lärbehov. Kanske schemalägger man sådana lektioner under veckan. Det är inte samma sak som “stödstugor” eller “extra hjälptimmar” med generell studiehjälp. Eleven ska få hjälp med specifika strategier som vänder sig till elevens specifika behov av kunskaper, färdigheter, förmågor. Nivå 2 ställer krav på samarbete vad gäller tolkning av kursplaner, vad elever kan när de kan och vad som indikerar att en elev ännu inte kan. 

Nivå 3

Nivå 3 är ännu mer individuellt inriktad. Läraren använder strategier som utvecklar varje enskild elevs sätt att processbearbeta information och lärande. Eleven kanske får tänka högt genom ett problem. Eleven får träna mer på minnesstrategier och får ännu mer individuellt stöd genom feedback och egna program för att lära och utveckla det som behövs. Ibland innebär nivå 3 att elever får sin undervisning i särskild undervisningsgrupp, något som ibland kritiseras eftersom RTI från början är tänkt att innebära att elever får sin undervisning i en inkluderande lärmiljö. Återigen behöver skolan organisera för sådana tillfällen. Skillnaden mellan nivå 2 och 3 kan vara liten och eleven kan få stöd i båda nivåerna vid samma typ av tillfällen.

Dr House och RTI

Jag får en bild av Dr House och hans team när jag tänker på RTI.  När House-teamet ställs inför en patient vars symptom de inte förstår, inte kan koppla till någon specifik sjukdom sätter de sig och resonerar om multipla hypoteser. Vad kan det bero på? Vad är kopplat till vad? Vilka detaljer missar de? 

Det står i kontrast till möten kring elever som utmanar av olika anledningar där man resonerar om möjliga lösningar direkt efter att ha konstaterat en orsak. “Liam verkar inte förstå de sociala koderna – han behöver nog mycket struktur och tydlighet och en vuxen som hjälper honom att förhindra utbrott så bli allt bra”! Det är långt från Dr House och hans teams brainstorming där de prövar sig fram; vi tar ett metabolt test för att se om vi förstår bättre. Vi sätter in dropp och ser hur patienten reagerar. Vi sätter in en cocktail av mediciner och mäter värdena för att se om det hjälper både patienten och vår förståelse för vad som händer. Det är RTI. Vi vet vilka frågor vi ska ställa men vi vet inte vilka sambanden är. Vi vet vilka verktyg vi kan pröva men vi vet inte hur eleven svarar förrän vi följer upp och då måste vi veta vad vi ska följa upp. 

RTI syftar till att utveckla skolans verktygslåda med konkreta och specifika, medvetna insatser för att möta olika typer av lärbehov som följs upp. Response to intervention betyder just att se hur eleven svarar på insatsen. Förespråkarna för RTI poängterar vikten av att utgå från lärbehoven och inte svårigheterna. Det gäller att undersöka varje elevs unika situation och inte fastna i till exempel diagnoser. En diagnos beskriver inte behov av stödinsats eftersom insatsen ska kopplas till utbildningens mål och hur eleven svarar på undervisningen. 

Det som är centralt i RTI-modellen är att man talar om stödinsatser för lärandet redan på nivå 1 och att man är överens om att de allra flesta elever kan få rätt förutsättningar tidigt om undervisningen organiseras för det och om lagarbetet kring det organiseras på skolan. RTI förutsätter till exempel en differentierad undervisning som ger möjligheter att träna och arbeta på olika nivåer, med olika metoder och utifrån olika intressen. Man ser undervisningen som verktyget och tänker igenom olika sätt att genom undervisningen stärka det ska stärkas.

Fungerar RTI i svenska skolor? 

Man kan ana en tre-stegsraket likt RTI i våra svenska styrdokument för arbete med stödinsatser. Första nivån är ledning och stimulans i undervisningen för att möta alla elever oavsett behov och förutsättningar. Andra nivån handlar om extra anpassningar och tredje nivån är särskilt stöd. 

Man kan se stödinsatserna som sådant som görs inom ledning och stimulans och som intensifieras eller görs med extra anpassningar eller på särskilt sätt ju mer stödbehov eleven har. Ju högre upp i pyramiden man kommer desto färre elever är det som är i behov av sådana mer intensifierade stödinsatser: 

Var kommer då elevassistenten in i RTI om vi tänker en svensk variant? Vi vet att elevassistenten inte ska undervisa och inte heller “hjälpa” eleven att göra klart uppgifter. Kan elevassistenten användas för att hjälpa till att följa upp hur eleven svarar på olika metoder och insatser? Kan elevassistenten vara ett verktyg för att kartlägga en eller flera elevers respons på undervisning och andra aktiviteter under skoldagen? Kan elevassistenten ingå i Dr House team för att hjälpa professionen att brainstorma utifrån det elevassistenten ser under dagen? 

De elevassistenter som idag jobbar i skolorna bör väl ses som en insats i nivå 3. Hade vi använt RTI full ut som modell för individuellt utformat stöd hade skolorna följt upp till exempel var tredje vecka hur eleven svarar på elevassistentens arbete utifrån valda aspekter kopplat till just denna elevs behov. Hur stärks elevens lärande? Delaktighet? Förmåga att kommunicera? Planeringsförmåga? Förståelse? Menar vi allvar med individuellt stöd bör vi också följa noggrant så att assistenten verkligen ägnar sig åt rätt saker. Kanske med en mall som underlag för analys av hur eleven svarar på insatser? 

Aspekt	Intervention	Reflektion
Delaktighet i gruppen	Assistenten finns i bakgrunden och noterar händelser och situationer att samtala med eleven om. Assistenten deltar i en station i differentierade aktiviteter kring (…)	Eleven börjar se samband mellan… Eleven har deltagit i lässtunder i mindre grupp och visar mer förståelse för…
Förståelse för (…)	Assistenten noterar hur eleven svarar på frågorna som läraren har utformat och rapporterar till läraren.	Eleven utvecklar inte sin förståelse eftersom det tar för lång tid att ha assistenten som “mellanhand”.
Kommunikation	Assistenten ser till att material för kommunikation finns för eleven.Assistenten hjälper eleven att använda materialet för att kommunicera i klassen.	Eleven säger att det är bra att assistenten har materialet så att det är lätt att ta fram.Eleven tycker att det går allt bättre att använda materialet och kan vara med mer.

Som vanligt krävs det framförallt en organiserad struktur för uppföljningsarbetet. Egen tid för planering av lektioner är överskattat om planeringen ändå inte möter de elever som är där. Tillsammanstid där man går från teori till praktik till teori igen och resonerar om varför man gör de val man gör kan stödja elevers lärande mer. 

Response to Intervention ger goda effekter men inte för att man använder modellen utan för att modellen ger en struktur för teori och praktik på skolan. “Så här jobbar vi när…” Min undran är om det skulle vara lättare för skolan att använda RTI än den spretiga och icke-specifika modell (om man kan kalla det modell) vi har idag där vi ska kartlägga och analysera men där den specifika vägledningen främst handlar om vilka lösningar som kan kopplas till vilken nivå oavsett vem eleven är och hur undervisningen utformas.

Läs också om Claes Nilholms text om RTI på Skolverkets hemsida. Det är viktigt enligt Nilholm att man inte ser RTI som inkludering. Jag håller med men tänker att det är en modell att pröva på vägen till inkludering för att stärka förmågan att specifikt undersöka behov och svar på insatser.

https://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning-och-utvarderingar/forskning/proaktiv-modell-satter-fokus-pa-forebyggande-arbete