Lärarassistenter del 2 – funderingar och förslag

I mitt förra blogginlägg funderade jag kring förslaget från LR om lärarassistenter som ska avlasta lärarna. Min farhåga är att det cementerar ett förhållningssätt som bygger på förmedlingspedagogik och det är inte bra för någon.

Jag funderar vidare:

Faktum 1: Många rektorer känner sig överväldigade av alla sysslor och ansvaret de har för hela verksamheten på alla plan.

Faktum 2: Många lärare känner sig överväldigade av alla sysslor och av ansvaret (som ju ytterst är rektors men vi har ju också ett ansvar att leva upp till läroplanen).

Faktum 3: Många elevhälsoteam, eller funktioner iinom elevhälsan, känner sig överväldigade av alla sysslor och av ansvaret att fixa snabbt det som måste fixas.

Faktum 4: Många elever känner sig överväldigade av alla kurser och ämnen och uppgifter och prov. Ibland till den grad att de inte mäktar med att gå till skolan.

Lösning: lärarassistenter?

Det är en stor sorg för mig att skolan upplevs stå för så mycket negativt när det i själva verket borde vara den bästa arbetsplatsen för alla som är där. Vad kan vara mer lustfyllt att lära sig och att fördjupa sig i allt det som världen erbjuder? Vad kan vara roligare än att kasta sig över kreativa arbeten och komma på lösningar på spännande problem? Nu tänker ju inte alla så negativt kring skolan men uppenbarligen tillräckligt många eftersom förslaget kommer.

Alla är överens om att läraren är den viktigaste faktorn för elevers välbefinnande, engagemang och lärande (Timperley, 2012). Men det finns en risk att bara fokusera på läraren för läraren jobbar i ett sammanhang. Om läraren är den som alltid är överarbetad och därför behöver avlastning då blir ju också allt ansvar lärarens? Är det inte det som ofta tynger? Att det saknas system på skolorna för det gemensamma arbetet och ansvaret, att olika funktioner kategoriseras så att den ena kategorin inte vet vad den andra gör?

Jag vill gärna förtydliga att jag inte har en negativ bild av lärare. Däremot har jag en tydlig och negativ bild av det förhållningssätt som sätter käppar i hjulet; et kategoriska perspektivet och förmedlingspedagogiken. Det är viktigt att skilja mellan sak och person. Jag ägnar mycket tid och tankearbete just åt att fundera ut lösningar som ska underlätta för lärare, både som specialpedagog, som författare och handledare åt lärare. Eftersom jag själv har undervisat i två decennier vet vad jag det är att vara lärare. Alla människor är utvecklingsbara och det är alltid situationen i fokus. Annars kan jag inte ägna mig åt formativ bedömning.

Nu till mer framåtsyftande funderingar! På min förra skola beslutade skolledningen för flera år sedan att anställa en person som skulle ha hand om alla lärarlösa lektioner samt vara alltiallo för rektor och som kunde ställa upp i både receptionen och vid nationella prov. Funktionen kallades skämtsamt för “Leffe”. “Leffe” blev en institution och jag har alltid varit imponerad över hur väl de har skött sina åtaganden och hanterat elever och personal. Jag vet att “Leffe” har varit ovärderlig för skolledningen som har kunnat använda “Leffe” till både kuvertering (ja det gör många rektorer) och till att sätta upp affischer inför öppet hur för att ta några enkla sysslor. Dessutom har “Leffe” ur ett relationellt perspektiv varit ovärderlig eftersom eleverna känner igen hen och har en relation till den vikarie som dyker upp. Lärarlösa lektioner är ett otyg, demoraliserande och ett slöseri med värdefull tid. Alla vi lärare fick i uppdrag att skapa några lektioner som “Leffe” kunde hämta vid tex sjukdom eller vab. 

Är “Leffe” en lärarassistent? Jag skulle säga att det snarare är en skolassistent. “Leffe” är förtrogen med hela skolan och jobbar för att hålla ihop verksamheten, inte för att fixa ett enskilt klassrum.

Några andra saker jag funderar över om “Leffar” kan ägna sig åt:

1. Studiegrupper under och efter lektionstid. Forskning visar att skolor som organiserar studiegrupper lyckas bättre än när eleverna jobbar själva på sina kammare (se tex Price, 2016) “Leffe” skulle kunna få en crash course i growth mindset och hur man återkopplar för att stötta arbetssätt och plugg. Att återkoppla kring elevers val av material, sätt att söka information, sätt att läsa osv är mycket effektivt (Dweck, 2013) och det kan man göra även om man inte är förtrogen med ämnet. Det kräver att information om läxor, uppgifter, material och metod är tillgängliga men det ska de ju vara oavsett om det finns en “Leffe”.

2. Vara med på lektioner och återkoppla till läraren efteråt om hen lägger märke till att någon inte får uppmärksamhet eller verkar behöva uppmärksamhet.

3. Vara med på lektioner så att läraren kan organisera den i zoner eller stationer och vara med mindre grupper vissa tider.

4. Provvakt, även om jag inte gillar ordet (kommer inte på något bättre just nu!).

5. Räkna nationella prov och portionera ut prov och papper, pennor till respektive provvakt.

6. Samla ihop material efter lektioner tillsammans med elever. Hämta material som behövs under lektioner.

7. Dubbelkolla att allt material är tillgängligt – granska ur tillgänglighetsperpektiv. Förstår alla? Är det lätt att hitta? En trouble-shooter som kan påvisa brister så att det blir lättare att jobba för alla.

8. Bistå rektor med administrativa sysslor så att rektor kan ägna sig åt det systematiska kvalitetsarbetet och kan organisera skolan relationellt. Det är nämligen en friskfaktor för lärarna.

Det är mycket viktigt att eleverna ser att “Leffe” jobbar tillsammans med övrig personal. Hen får inte bli någon som är helt frikopplad och som upplevs ta hand om sådant som lärare inte vill/kan ta hand om. Det genomskådar elever snabbt och då kan det bli kategorier igen, lärare som en kategori, “Leffe” som en annan.

“Leffe” är en skolassistent. Om vi vill skapa en styrkedja som håller så kan vi inte sätta i “Leffar” i en del av kedjan, det måste hålla hela vägen. Lärare är viktiga men det är inte de som kan hålla ihop alltihop, det gör rektor. Det är rektor som måste få en “Leffe” och se till att funktionen blir bra för skolan som helhet. 

När skolan har sina “Leffar” kan hela styrkan ta ett grepp om hur man vill ha det egentligen. Ska man ägna mycket tid åt att planera och genomföra för att sedan ägna mycket tid åt att ringa föräldrar och uppmärksamma på det ena och det tredje, jaga elever som inte har gjort det planerade, tillrättavisa elever som gör motstånd, leta material som ska appellera till alla elever (det gör det aldrig) eller ska man ägna den dyrbara tiden till att aktivera elever på andra sätt? Vad vi ska göra och varför framgår av läroplanen. Hur vi gör det (när vi vet varför) är upp till oss och det är bara fantasin som sätter gränser.

Om “Leffe” blir verklighet önskar jag att det framställs som ett positivt tillskott, inte som ett svar på den kollektiva självbilden av lärare som offer i behov av avlastning. Vi har fantastiska möjligheter! Vilket jobb vi har! Vi kan till och med ha en “Leffe” i skolan!

Källor:

Price, Margaret (2016): http://aces.shu.ac.uk/support/staff/HEA_Harrogate/Margaret_Price.doc

Timperley, Helen. 2013. Det professionella lärandets inneboende kraft. Lund: Studentlitteratur.

#inkludering #Formativbedömningsomförhållningssättochipraktiken #process #elevanpassning #delaktighet #kollegialtlärande