Vi behöver inte mer tid för reflektion utanför klassrummet utan mer mod att bara göra i klassrummet!

Mer tid för reflektion är ett mantra som hörs ofta i skolvärlden, från lärare till företrädare för lärare och politiker. Det tycks som om detta mantra inte får ifrågasättas, det är en sanning som ingen kan invända mot. Men är det verkligen så? Blir undervisningen bättre av att läraren får mer tid för reflektion? Går skolutvecklingen snabbare för att läraren får mer tid för reflektion utanför klassrummet och långt från eleverna? Jag vill problematisera detta sätt att tänka för jag tror inte längre på mantrat.Ibland kommer elever till mig på mitt kontor och ber om ursäkt för att de stör. Hur har de fått idén att de stör om de söker upp en lärare? Skulle mitt jobb utanför klassrummet vara så väsenskilt från arbetet i klassrummet att eleverna är en börda så snart vi lämnar salen? Sorgligt och inte minst kontraproduktivt.

Jag återkommer gärna och ofta till Moira von Wrights avhandling Vad eller Vem där von Wright utforskar lärarens förhållningssätt och hur detta förhållningssätt påverkar graden av individualisering och i förlängningen en god undervisning. Hon gör en grov uppdelning mellan lärare som har fokus på lektionen, kursen, ämnet eller uppgiften och jämför med läraren som har fokus på eleven; på vem eleven är och hur eleven kommer att utvecklas. Att ha fokus på VAD som ska hända, VAD som ska göras och VAD som ska läras in är mödosamt enligt von Wright eftersom det också innebär att läraren ensam bär ansvaret för VAD som ska hända i klassrummet. I ett VEM-perspektiv ställs högre krav på pedagogiskt ledarskap i klassrummet, nyfikenhet och på lärarens förmåga att knyta ihop säcken, vad den än kommer att innehålla.

Om jag förstår de rapporter och studier om framgångsrikt lärande rätt och om vi dessutom tar hänsyn till att den generation som nu går i skolan ägnar mycket tid åt eget lärande utanför klassrummet är det dags att på allvar lämna den kollektiva uppgiftsrelaterade undervisningen till förmån för utrymma att utvecklas som individ i samklang med gruppen. Detta förhållningssätt kräver att vi lämnar skrivbordet där vi konstruerar uppgifter som ska passa så många som möjligt och istället formulerar uppgifter tillsammans med eleverna så att de verkligen förstås och tas på allvar av eleverna. Vi har fått det viktigaste verktyget för det (jämfört med när jag började som lärare), nämligen målformuleringar och kunskapskrav. Utifrån dem kan vi lära eleverna att lärande inte handlar om att göra klart en given uppgift på given tid utan om fördjupning, hårt arbete på riktigt och om att nå mål på riktigt med eget ansvar. Ibland undrar jag om de elever jag träffar och hjälper på grund av funktionsnedsättningar av olika slag verkligen skulle behöva mig om de fick fördjupa sig på sitt sätt, inte bara utifrån intresse utan också utifrån metod.

I VEM-perspektivets klassrum står inte jag i centrum, det är gruppen som står i centrum och vi skapar undervisningen tillsammans. Marie Linder twittrade nyligen om att en datorintegrerad undervisning skiljer sig från traditionell undervisning just genom att man arbetar mer tillsammans mot målen. Jag behöver alltså inte mer tid för reflektion för det är bortkastad tid, det blir ändå inte som jag har tänkt mig! Om vi lyfter perspektivet från lärarens situation till skolans är det också viktigt att se tanken om tid för reflektion ur ett skolutvecklingsperspektiv. Om läraren har sin egen tid för att skapa lektioner och reflektera över vad som ska hända härnäst är risken överhängande att vi också skapar en situation där läraren förväntas ha ett VAD-perspektiv. von Wright skriver att lärare med detta perspektiv har en mer arbetssam situation än läraren med VEM-perspektiv eftersom allt utgår från läraren och vad hon gör eller inte gör, inte vad eleverna gör.

Igår använde jag Facebook igen i undervisningen. För ett år sedan hade jag avvisat tanken, inte för att jag var negativt inställd utan för att jag inte såg vitsen med Facebook i klassrummet. En snodd idé från Emma Rosén gjorde att jag bara prövade helt utan reflektion och med öppna kort med eleverna. “Hjälp mig, jag vill pröva det här – ställer ni upp?” Jag lovar att de gör det och det tar sig tid att undervisa mig, ett utmärkt tillfälle att träna på att ge instruktioner på ett strukturerat och tydligt sätt. Vi hade en gästföreläsare och medan eleverna samtalade med honom skrev jag anteckningar och klistrade in länkar i vår facebook-grupp. Efter besöket fick så elever 30 minuter för att läsa igenom alla mina inlägg och länkar och kommentera dem. Ett öronbedövande smatter tog vid tills några utropade det magiska: “Helena, det är tråkigt att bara skriva i FB, kan vi inte prata också?” En fantastisk diskussion tog vid där eleverna var mer väl förberedda på vad de ville säga än jag har sett förut. De som inte pratade så mycket? De skrev desto mer och det kommer nya kommentarer även efter lektionen, det vill säga dubbelt så mycket underlag som vid en traditionell diskussion. Den samlade kunskap som finns dokumenterad där nu gav mig faktiskt lite ståpäls. Tänk om jag inte hade fått se den, om jag hade fallit till föga för min rädsla att det kanske inte skulle funka?

Vad var poängen med denna anekdot? Bara gör, strunta i reflektionen på kammaren utan ta den med eleverna istället. Ägna tiden åt målfomuleringar och låt eleverna komma på hur de vill komma dit. Öppna dörren både bokstavligt och bildligt och ge eleverna chansen att undervisa dig och varandra istället för att ta hela den bördan själv.