Särskilt stöd tas bort – vad bra! Då flippar vi ÅP och organiserar för inkludering på allvar.

I dagarna har många känt oro, ångest och skräck i och med att Stockholms Stad har gått ut med nya direktiv angående särskilt stöd i skolorna. Elever med dyslexi ska inte längre räknas som en grupp som behöver särskilt stöd och resurserna till särskilt stöd ska minskas. Som förälder har jag full förståelse för de upprörda känslorna och den rädsla som beslutet väcker. Som lärare och specialpedagog kan jag se fördelar med beslutet även om jag tycker att beslutet skulle ha föregåtts av rejäla satsningar på och synliggörande av förändrade arbetssätt i skolan. Att bara ta bort och säga att det ska gå utan att förändra riskerar att rycka undan mattan för många.

Att ha dyslexi, ADHD eller Autism är inte en enkel biljett till lägre betyg och svårare skolgång. Det är inte dyslexin i sig som orsakar problem i skolan utan det är skolans krav som orsakar svårigheterna. Visst, det är i många stycken en förenkling men ur ett specialpedagogiskt perspektiv är det viktigt att se situationens betydelse för framgång eller motgång. Det är barockt att sätta elever med dyslexi i en särskild grupp, jag kan inte se någon som helst fördel med det mer än att jag förstår att det kan behövas om man vägrar tillgodose behoven på annat sätt.

Idag läste jag en artikel om en pojke i USA som inte får vara med i fotbollslaget för att han är för överviktig. Kanske kan vi ha särskilda lag för tjockisar? De som har glasögon kan ju också ha svårare att spela boll, de kan också få ett eget lag. Frågan är, vem äger problemet? Är det jobbigt för lärarna som känner att de inte med vissa barn? Då måste arbetet organiseras om så att det blir möjligt att samarbeta kring vissa grupper och så att skolarbetet är mer på elevernas villkor. Är det jobbigt för de andra barnen som inte förstår varför M får utbrott? Då måste arbetet organiseras så att tolerans har största prioritet och att alla synliggör och är tydliga med hur man tänker och känner. Är det jobbigt för eleven med svårigheter för att arbetet är meningslöst eller svårförståeligt? Då måste arbetet organiseras om så att eleven står i centrum. Det är inte lätt men det är inte omöjligt och det är nödvändigt.

Jamen, säger någon kanske, om man har en autismspektrumstörning så är det svårt med alla människor och alla ljud i skolan. Ja, precis. Alltså måste man organisera så att det är möjligt att dra sig undan då och då och tillåta det. Det är också så att den stress som uppkommer i studiesituationer spiller över så att det blir ännu svårare att hantera sociala situationer och situationer med mycket ljud till exempel. Kan man dra ner på stressen i studiesituationerna och vara mer tillåtande kan mycket vinnas även i andra situationer i skolan och i hemmet för det är där det kanske märks mest när barnen kommer hem och är helt slut.

Min son sade så här häromveckan när vi pratade om elever som behöver hjälp i skolan: “Svårigheter och svårigheter, alla har väl svårigheter men många har inte namn på sina”. Det han sätter fingret på är att skolan MÅSTE, oavsett om barnen har en diagnos eller inte, organisera arbetet utifrån det faktum att eleverna inte kan omfattas av arbete som är “one size fits all”. Det kommer att finnas elever i varje klass som har svårt att läsa och skriva, som är väldigt oroliga, som har panikångest, som inte äter ordentligt, som har svårt att sitta still, som hellre vill vara någon annanstans.

Man söker läkarhjälp för att man har ett problem, inte för att man har en diagnos. Problemet är ofta skolrelaterat, men kan också spilla över på andra situationer i vardagen. Att få en diagnos är ofta bra eftersom det hjälper till att skapa en förståelse hos sig själv och hos omvärlden. Däremot ska diagnosen inte användas som metod för att få stöd i skolan. Diagnosen är ett verktyg för att förstå och ha en utgångspunkt för vilket stöd personen behöver både medicinskt och pedagogiskt. Diagnosen ska aldrig vara en bevisbörda för att säkra stöd eller förståelse för den man är.

På min skola flippar vi nu åtgärdsprogrammen och informationen om elevers särskilda behov. Det som ibland räknas som särskilt stöd är nu vanlig pedagogik och ska prövas innan åtgärdsprogram eventuellt är aktuellt. Varje lärare får ett dokument där all information om elever i klassen finns samlat istället för att läraren ska samla på sig och ta sig igenom flera olika dokument om olika elever. Det synliggör också det faktum att de åtgärder som vissa behöver är sådant som är bra för alla. Så här kan det se ut: Flippat ÅP- exempel. Självklart är det bara ett steg på vägen men vi måste börja någonstans.

Kanske är det så att Stockholms Stads beslut kan sätta fart på arbetet med att inkludera på riktigt och inte bara genom att kräva att elever med särskilda behov ska klara sig i en “one size fits all”-miljö?

#inkludering #åtgärdsprogram #svårigheter #särskiltstöd #diagnos