Motverkar åtgärdsprogram inkludering?

Just nu skriver jag många åtgärdsprogram för både nya och gamla elever. Samtidigt som jag går igenom dem med eleverna och deras föräldrar som är så tacksamma för åtgärdsprogrammet kan jag inte låta bli att känna mig som en präst som kämpar med sin tro och övertygelse. Vi är ålagda att skriva åtgärdsprogram och jag är övertygad om att det är bra att förekomma snarare än att släcka bränder, det vill säga att ge lärare så mycket information om vad som behövs i ett tidigt skede så att eleven inte behöver ställas inför misslyckanden. Men om vi tittar närmare på de åtgärder som det oftast blir tal om uppstår en konflikt: “Eleven behöver tydliga instruktioner, helst i form av en checklista” – jaha, till skillnad från elever som helst vill ha otydliga instruktioner då? “Eleven har rätt till talböcker och inspelade läromedel” – är inte det självklart? “Eleven behöver hjälp med att sätta upp delmål och strategier för att planera arbete” – är inte det själva essensen av pedagogiskt arbete? “Eleven behöver positiv uppmärksamhet och beröm” – javisstja, det kanske är bra??!!!

Kan det rent av vara så att åtgärdsprogrammen motverkar inkludering? Om det var helt självklart att lärare arbetade med en palett av åtgärder för att leda eleven till ett mål behövdes ju inga åtgärdsprogram. Att skriva åtgärdsprogram med pedagogiska insatser som egentligen är bra för alla kanske bara befäster tanken på att den stora massan ska klara skolan utan egentlig pedagogisk ledning medan vi får hålla ett särskilt öga på dem som vi tror riskerar att inte målen med det arbetssätt vi normalt har. För låt oss vara helt ärliga, det är väldigt ofta, om inte alltid, skolan och skolans arbetssätt som framkallar behovet av diagnoser och åtgärdsprogram för att markera att just i detta fall går det inte att göra “som vanligt”!

Jag får ofta får rycka ut för att elever inte förstår instruktioner och inte förmår planera sitt arbete eller för att de är sönderstressade och oroliga och det anses normalt att det är en specialpedagog som får hjälpa till med detta. Tänk istället tanken att hela skolan arbetar formativt som ett naturligt inslag där eleverna tidigt tränas i att lägga upp strategier för att planera, genomföra och utvärdera ett arbete och där det är helt naturligt att eleven med hjälp av datorn visar sin kunskap på det sätt som passar bäst. Kanske är jag naiv men då det sker är jag först med att bränna alla åtgärdsprogram på bål! Är ni med?