Försteläraren och specialpedagogen – strategiskt arbete FÖR och OM undervisningen
- Helena Wallberg
- 2 feb. 2020
- 3 min läsning
Formativ bedömning bygger på att använda information om hur våra elever faktiskt lär för att skapa och forma kärnverksamheten och stödfunktioner för kärnverksamheten. Det är ett strategiskt arbete som utgår från den verklighet vi står i.
Ett annat sätt att bedriva strategiskt arbete är att ta reda på vad som brukar vara hälsofrämjande, förebyggande och åtgärdande. Sådana insatser som andra gjort med goda resultat eller sådant som forskningen framhåller som framgångsfaktorer. Vi kanske läser en bok med goda tips och exempel att härma, böcker som min egen Lektionsdesign.
I boken Building School Based Teacher Learning Communities* vill författarna och projektledarna skapa förståelse för skillnaden mellan de två ingångarna och beskriver därför att det första arbetet handlar om kollegialt lärande OM undervisningen medan det andra arbetet handlar om kollegialt lärande FÖR undervisningen. (Knowledge of practice, knowledge for practice *).
Kollegialt lärande FÖR undervisningen innebär att fylla på i verktygslådan och kompetensutveckla om metoder, verktyg, förhållningssätt som är generellt framgångsrika enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.
Kollegialt lärande OM undervisningen innebär att organisationen (på organisationsnivå, gruppnivå och individnivå) lär sig att tolka och förstå hur de elever som vi faktiskt har just hos hos reagerar på kärnverksamheten.
Låt säga att vi uppmärksammar att många elever hos oss inte är aktiva i arbetet på lektionerna. Strategin FÖR undervisningen innebär att vi då tar till andra metoder eller utvecklar något som borde eller skulle kunna fungera bra för eleverna.
Strategin OM undervisningen innebär att vi tar reda på mer om vad som kan ligga bakom inaktiviteten. Vi kartlägger genom att fråga eleverna, observera när, var, hur bekymret uppstår. Vi undersöker om det är inaktiviteten som är ett problem- kanske lär sig eleverna ändå men de uppvisar ett beteende som vi tror är negativt för lärande fast det i själva verket inte är det? Kanske är bekymret något annat som kommer före eller efter det uppmärksammade beteendet.
Båda strategierna behövs, vi kan ju inte bara undersöka bekymmer utan att ha kunskaper om och en arsenal av möjliga insatser för att möta behov av utveckling. Men hur håller vi balansen mellan de båda strategierna?
Jag möter ibland uppfattningen att det som görs på lektionerna är väldigt bra. Man har infört många goda metoder och läser på och prövar och delar med sig kollegialt för att sprida framgångsfaktorer. Det är förstås viktigt och bra! Problemet är att det ibland tycks sanktionera att elever exkluderas eftersom de trots alla goda undervisningsmetoder fortfarande inte kan ta emot dem och lära sig. Listor på extra anpassningar är en del av ett strategiskt arbete FÖR undervisning. Listornas förslag skulle kunna hjälpa men de är generella och potentiella. Strategin kollegialt lärande som stannar vid insatser FÖR undervisningen stärker tanken att det som görs är det bästa och om det finns elever som inte passar in i detta bästa så är det verkligen en svårighet som ligger hos eleven själv.
Kollegialt lärande OM undervisningen är förstås mer krävande. Då riktas spegeln mot organisationen på individ, grupp och organisationsnivå. Vi undersöker hur alla goda metoder fungerar, om de behöver skruvas till eller om vi behöver förstå mer om något. Då stannar vi inte vid arbetssätt och metoder i klassrummet utan ser över kunskaper i organisationen, värderingar, ledarskap, bemötande kopplat till de elever vi faktiskt har. Inte de elever en annan skola som gjorde bra grejer har. Inte de extra anpassningar som sattes in för en annan elev som gjorde susen eller som någon på Facebook tipsat om. Som Carol Ann Tomlinson som skriver och forskar om differentierad undervisning brukar säga: ”best practice is only best practice if it actually works”.
Strategin kollegialt lärande FÖR undervisningen är ofta något som organiseras på skolor genom förstelärarnas uppdrag. Kollegialt lärande OM undervisningen är det som specialpedagoger och speciallärare har utbildning i. Vi har lärt oss att använda kartläggning som verktyg för att utforma lärmiljöer**.
Vad skulle hända om organisationen använde den kollektiva intelligens*** som kan uppstå när förstelärare och specialpedagogisk kompetens skapar synergieffekter av de två strategiska ingångarna i utvecklingsarbetet?
Jag tror att det kan vara ett sätt för att ta det nödvändiga kliven från utvecklingsarbete som är generellt och potentiellt hälsofrämjande, förebyggande och åtgärdande till att bli specifikt och riktat hälsofrämjande, förebyggande och åtgärdande.
Mer om hur det kan se ut praktiskt i nästa inlägg!
*McLaughlin & Talbert, Building School Based Teacher Learning Communities. Teacher College Press, NY 2006
** man får erkänna att eftersom de flesta specialpedagoger och speciallärare inte får arbeta med strategiskt arbete i praktiken så har de flesta inte tränat på detta i tillräcklig utsträckning. Om man i åratal mest har suttit med utredningar och enskilda elever behöver denna slumrande kompetens lyftas och tränas.
***Läs mer om kollektiv intelligens i boken Kunskapsintegration av Runsten och Waerr.
Comments