Elever med NPF är inte ett problem, de ger oss chansen att få guldstjärna i himlen!

Jag har varit på NPF-forum och fått ta del av den senaste forskningen rörande ADHD och andra neuropsykiatiska tillstånd. Det är imponerande att så mycket forskning som pågår och hur mycket de som lägger sin tid och själ på detta har både kommit fram till och påverkat. Samtidigt är det på sin plats att påminna om de svårigheter som många faktiskt upplever när omgivningen inte är rätt anpassad.

Riksförbundet Attention gjorde i november 2011 en undersökning för att utröna om skolan lever upp till den nya skollagen. Undersökningen visade att 60 % av barnen med NPF inte ville gå i skolan och 40% har högre frånvaro än andra. Nära 60% av föräldrarna går ner i arbetstid för att kunna stödja barnen med skolarbetet. 30% av barnen har någon form av mobbningsproblematik och lika många har bytt skola för att det inte har fungerat. Alltför många föräldrar kämpar och upplever sämre hälsa och relationer på grund av de svårigheter deras barn upplever i skolan.

Dr Coghill från Dundee i Skottland redogjorde för forskning både i Skottland och USA. Siffrorna är skrämmande. Skilsmässofrekvensen i familjer med barn med ADHD är hög, risken för barn och ungdomar att hamna i kriminalitet är stor och bilolyckor framhölls som ett område där man börjar få grepp om att ADHD är en stor riskfaktor. Det är inte bara akademiskt som dessa barn och ungdomar upplever större utmaningar, även det sociala livet, arbetslivet och den mentala hälsan påverkas negativt. Det är på tiden att de svårigheter som neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan leda till uppmärksammas på allvar som ett samhällsproblem. Förutom de uppenbara individuella problemen kostar detta samhället stora summor krasst ekonomiskt.

Dessbättre finns det också många positiva tecken. Projektet KIND på Karolinska Institutet bland andra projekt visar att KBT fungerar liksom handledning individuellt och i grupp bland annat i mindfulness. Mediciner mot ADHD ger bra resultat. KI vill nu utöka sin verksamhet för att stödja också närstående för att ytterligare förstärka stödet runt en person med ADHD.

Det slår mig att det egentligen inte behövs så stora åthävor för att göra skillnad för en person med NPF. De följdproblem som uppstår när stödet inte fungerar verkar så otroligt stora att det är svårt att tro att man kan undvika dem eller lindra dem med så pass enkla insatser.

Vilken tur att vi i skolan kan utgöra en del av dessa insatser och få förmånen att faktiskt göra skillnad i en människas liv! Bemötande, tydlighet, bekräftelse, stresshantering är de fyra hörnstenarna i detta arbete. Om alla på en skola hjälps åt med det blir det inte belastande för en lärare eller mentor utan ett självklart gemensamt arbete där eleven ständigt blir påmind om sina goda sidor och att det finns lösningar även när det känns hopplöst.

De elever jag möter för att följa upp åtgärdsprogram säger alltför ofta att de inte tror att lärarna har läst det. Jag tror inte att det är så, jag tror att lärarna vill vara finkänsliga och att de är rädda att säga eller göra fel. Min uppmaning är att börja göra! Blir det fel så går det att rätta till, då har man ändå gjort ett ärligt försök och visar att man vill något. Att inte göra eller säga kan tyvärr tolkas som ointresse eller nonchalans. Eleverna säger vidare att de blir så glada när någon frågar hur det går, om man puffar på dem och säger till dem att ta rast eller bara sätter sig en minut för att stämma av arbetet. De blir glada när man berömmer dem för frisyren eller kläderna eller lägger märke till att de har ansträngt sig. De blir lugna om man påminner dem om att ta några djupa andetag. Kort sagt, det är inte rocket science. Alla kan dra sitt strå till stacken för att lägga grunden till ett bra liv med tillit och tillförsikt. Vi börjar på måndag!