Att kommunicera slutbetyget

När jag var nykläckt lärare tyckte jag att betyg var en styggelse och att betygsättningen var en negativ aspekt av jobbet. Jag fokuserade på att göra undervisningen rolig och underhållande och att skapa bra relationer med eleverna. Det var ju helt rätt, det var bara det att allt det vi gjorde och alla tillfällen till lärande följdes aldrig upp och synliggjordes av mig för mig och för eleverna. Min goda avsikt, att undvika betygsfixering, ledde till att eleverna i praktiken bara fick veta hur det gick i slutet av året, en summativ slutsats som inte hade gett eleverna möjlighet att pröva förmågor utifrån andra parametrar än vad de själva tyckte var intressant eller meningsfullt (eller i värsta fall vad jag själv tyckte var intressant…).

Ohållbart, insåg till och med jag och jag började jobba stenhårt med att tydliggöra uppgifter och bokförde noggrant uppsatser och prov. I slutet av varje termin gick jag och eleven igenom listan på resultat på uppgifterna och konstaterade hur många av varje betygsteg som hade uppnåtts. Det blev grunden för det slutgiltiga betyget.

Eftersom jag var noga med att ha många bevis för betygsättningen höll jag på att jobba ihjäl mig med alla uppsatser som togs hem och all bokföring som behövde göras, allt för att säkerställa bevisen för betyget. Det mesta som betygsattes var förstås skriftligt. Förutom att jag gick på knäna mådde jag inte bra av att ha övergett min ideologiska ståndpunkt om betygen, det var som om jag kände mig tvungen att bara ägna mig åt betyg.

Efter en lång resa med noggranna tolkningar av mål och betygskriterier och nu kunskapskrav och syftestexter har jag fortfarande inte hittat rätt sätt men jag känner definitivt att jag är på rätt väg nu (efter 20 år!). Bedömningen är något som sker kontinuerligt och helt odramatiskt eftersom det är självklart att jag ska ge verktyg för utveckling, inte bara uppgifter att göra. Att sedan koppla bedömningen till kunskapskraven blir också ganska odramatiskt eftersom de är en del av undervisningen, inte en del av eleven.

När sedan slutbetyget ska kommuniceras tänker jag att skillnaden mellan mitt förhållningssätt nu och då är att när jag tyckte att betygen var stygga blandade jag själv ihop betyg med personliga egenskaper och en känsla av stämpel. Nu är jag noga med att säga “Just nu motsvarar dina prestationer kunskapskraven enligt det som Skolverket har satt upp som måttstock. Det betyder inte att det är ett mått på din engelska i stort eller hur du kommer att lyckas med att använda språket i ditt fortsatta liv. Hade du haft mer tid på dig är det troligt att dina prestationer hade nått högre men just nu, när jag har som uppgift att sätta ett slutbetyg är det dessa kunskapskrav dina prestationer visar”. Jag är också noga med att understryka vilka styrkor jag har sett i elevens prestationer och vilken typ av utveckling jag har noterat.  

Jag är alltså noga med att undvika att säga “du har fått ett D” eller “du har visat” eller “ditt betyg blir…”. Istället trycker jag på prestationen i hopp om att hjälpa till att skilja mellan person och sak. Jag tror att det är viktigt för jag hör lite för ofta att lärare tycker att det är obehagligt att sätta betyg på en elev. Ja, det är klart att det är och det är inte det vi ska göra heller! Vi ska sätta betyg på en prestation som har visats och utvecklats till ett särskilt datum i förhållande till krav som Skolverket har ställt. Vi kan ta på oss ansvaret att hjälpa elever (och föräldrar och oss själva) att se denna skillnad så att vi inte omedvetet medverkar till en känsla av betyg på person eller misslyckande efter stora ansträngningar med litet betygsutfall.

#betyg #kunskapskrav #slutbetyg #summativbedömning